Författare: Melina Marchetta
Serie: En companion till Saving Francesca
Sidor: 328
Award-winning author Melina Marchetta reopens the story of the group of friends from her acclaimed novel Saving Francesca - but five years have passed, and now it’s Thomas Mackee who needs saving.
After his favorite uncle was blown to bits on his way to work in a foreign city, Tom watched his family implode. He quit school and turned his back on his music and everyone that mattered, including the girl he can’t forget. Shooting for oblivion, he’s hit rock bottom, forced to live with his single, pregnant aunt, work at the Union pub with his former friends, and reckon with his grieving, alcoholic father. Tom’s in no shape to mend what’s broken. But what if no one else is either? An unflinching look at family, forgiveness, and the fierce inner workings of love and friendship, The Piper’s Son redefines what it means to go home again.
En av de saker jag älskade mest då jag läste Saving Francesca var dess karaktärer, och jag har längtat fter att få träffa dem igen i The Piper's Son. Tyvärr var jag inte alls lika förtjust i The Piper's Son, även om det fortfarande var en väldigt bra bok.
Thomas Mackee var en av mina största favoriter i Saving Francesca, och The Piper's Son berättar hans historia 5 år senare. Tom delar sin berättelse med sin faster, Georgie, och man får alltså följa bådas perspektiv. Handlingen är lite mer åt det vuxna hållet och jag tycker att boken passar bäst in i new adult kategorin.
Jag både gillar och är aningen besviken på karaktärerna, förutom Tom får vi även träffa Francesca, Will, Justine och Tara igen (och till viss mån Siobhan & Luca). Det märks att alla har blivit äldre, men jag gillar inte att dagens Tom inte alls känns som den Thomas Mackee man lärde känna i Saving Francesca. Dagens Tom är två saker, vilsen och arg, och jag måste erkänna att jag tröttnade fort på honom. Det är inte det att jag inte förstår varför, eller vad sorgen har drivit honom till, och jag gillar hur trovärdig han känns..men jag tröttnade på hans ilska och att det tog så lång tid för honom att ens börja fundera på att ändra på sig.
Jag älskade att återse de andra karaktärerna, allra helst Francesca och Tara, och jag är nöjd över hur dem verkar ha det (men jag saknade Jimmy väldigt mycket). Jag gillade Ned och Mohsin.
Toms familj var lite sisådär, jag gillade vissa av dem och andra inte. Jag hade svårt för Georgies berättarröst och fastnade aldrig riktigt för henne, tyvärr.
The Piper's Son hanterar sorg, saknad och förlust på ett väldigt bra sätt, och bland det bästa med boken var hur pass levande Joe fortfarande kändes, sättet man saknade honom på, och hur olika alla hanterade sorgen var väldigt realistisk.
Trots att jag gillade The Piper's Son var den även lite av en besvikelse. Jag förväntade mig samma magi som i Saving Francesca, men tyvärr var det något som saknades. Melina Marchettas språk är lika vackert som vanligt, och The Piper's Son är fortfarande en bok jag gärna rekommenderar.
Favoritcitat:
“But grieving people are selfish. They won’t let you comfort them and they say you don’t understand and they make you feel useless when all your life you’ve been functional to them.”
“It still amazes him how they could have been misled by her personality in Year Eleven. It's what depression does to a person, it changes them completely.”
8 / 10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar