Finnikin of the Rock - Melina Marchetta

Titel: Finnikin of the Rock
Författare: Melina Marchetta
Serie: Lumatere Chronicles #1
Sidor: 399

Finnikin was only a child during the five days of the unspeakable, when the royal family of Lumatere were brutally murdered, and an imposter seized the throne. Now a curse binds all who remain inside Lumatere's walls, and those who escaped roam the surrounding lands as exiles, persecuted and despairing, dying by the thousands in fever camps. In a narrative crackling with the tension of an imminent storm, Finnikin, now on the cusp of manhood, is compelled to join forces with an arrogant and enigmatic young novice named Evanjalin, who claims that her dark dreams will lead the exiles to a surviving royal child and a way to pierce the cursed barrier and regain the land of Lumatere. But Evanjalin's unpredictable behavior suggests that she is not what she seems -- and the startling truth will test Finnikin's faith not only in her, but in all he knows to be true about himself and his destiny.

Melina Marchetta är en av mina favoritförfattare, och jag har läst alla hennes contemporary böcker. Men trots att jag har ägt Finnikin of the Rock i över ett och ett halvt år, så har det dröjt ända tills nu för mig att plocka upp den. Jag har faktiskt ingen aning om varför, det känns ju självklart att Marchetta + fantasy inte kan vara något annat än fantastiskt, och redan från början fick jag det bevisat för mig. 

Handlingen är inte särskilt actionfylld, och den handlar mycket om hur det är att inte ha någon egen identitet, att inte höra hemma någonstans, och till vilka längder man är beredd att gå för att hitta hem. Trots att boken är aningen långsam, så fastnade jag genast i den, och jag älskade varenda sida. Det är svårt att prata om handlingen i Finnikin utan att spoila för mycket, och jag tror att det här är en sådan bok man får ut mest av genom att inte veta så mycket när man väl börjar läsa. Vad jag kan säga dock är att den är fullständigt magisk, den både krossar mitt hjärta och bygger ihop det igen, jag skrattade, jag grät, och jag absolut avgudade den. Finnikin of the Rock är en bok jag tycker att alla borde läsa, helt enkelt. 

Det är något alldeles unikt med Melina Marchettas böcker, och hon är en storyteller utan dess like. Hennes språk är sådär makalöst vackert, och varje ord går rakt in i min själ. Hennes berättelser har alltid så många lager, och man upptäcker alltid något nytt. Och karaktärerna, karaktärerna är så komplexa, så levande, så hjärtskärande, och jag kan inte låta bli att älska dem.

Finnikin är en av de bästa karaktärer jag har haft nöjet att läsa om. Han var både stark, tragisk, och modig, hade hjärtat på rätt ställe, och även om jag inte alltid höll med honom, så höll jag alltid på honom. Evajalin var lika enastående hon med, och hennes styrka var beundransvärd. Jag hade gärna velat veta mer om allt det som hänt henne, men samtidigt vet jag inte om mitt hjärta kunnat klara av det. Deras relation var hjärtskärande vacker, och jag absolut älskade den. 
Jag älskade de andra karaktärerna med, Trevanion, Sir Topher, Lucian, och Froi. Framförallt Froi, och jag ser SÅ mycket fram emot att få läsa hans bok.

Jag ångrar verkligen att jag inte plockat upp Finnikin of the Rock tidigare, och den är helt klart en av mina absoluta favoritböcker. Jag hoppas på att kunna köpa hem uppföljaren ganska så snarast, och överväger att läsa om Jellicoe Road under tiden. Melina Marchetta bevisar återigen vilken enastående författare hon är, och det finns ingen jag inte rekommenderar Finnikin of the Rock till. 

Favoritcitat:

“Be prepared for the worst, my love, for it lives next door to the best.” 

“If she’s out here and not locked up in the barracks, I’ll know,” he said. He took a deep breath and whistled.
“You share a whistle?” Trevanion said in disbelief.
“Do you have a problem with that?” Finnikin asked.
“I have a few whistles,” Lucian murmured. “Very confusing sometimes.”
“Whistles are meant for combat,” Trevanion said. “Not wooing women. Women do not understand whistles.”

“Sir Topher finally looked up. “Because any hope beyond that, my boy, would be too much. I feared we would drown in it.”
"Then I choose to drown,” Finnikin said. “In hope. Rather than float into nothing.”   

9,5 / 10