Författare: Julianna Baggott
Serie: Pure #1
Sidor: 461
Pressia barely remembers the Detonations or much about life during the Before. In her sleeping cabinet behind the rubble of an old barbershop where she lives with her grandfather, she thinks about what is lost-how the world went from amusement parks, movie theaters, birthday parties, fathers and mothers . . . to ash and dust, scars, permanent burns, and fused, damaged bodies. And now, at an age when everyone is required to turn themselves over to the militia to either be trained as a soldier or, if they are too damaged and weak, to be used as live targets, Pressia can no longer pretend to be small. Pressia is on the run.
There are those who escaped the apocalypse unmarked. Pures. They are tucked safely inside the Dome that protects their healthy, superior bodies. Yet Partridge, whose father is one of the most influential men in the Dome, feels isolated and lonely. Different. He thinks about loss-maybe just because his family is broken; his father is emotionally distant; his brother killed himself; and his mother never made it inside their shelter. Or maybe it's his claustrophobia: his feeling that this Dome has become a swaddling of intensely rigid order. So when a slipped phrase suggests his mother might still be alive, Partridge risks his life to leave the Dome to find her.
When Pressia meets Partridge, their worlds shatter all over again.
För mig var Pure en riktig besvikelse och jag trodde den skulle vara betydligt bättre. Boken tog väldigt lång tid att läsa och jag tycker att början var väldigt seg. Handlingen kändes väldigt långsam, trots att det hände en hel del saker, och vissa saker i boken äcklade mig faktiskt. Jag tyckte det var väldigt obehagligt och vidrigt hur man smält samman med saker och jag gillade det inte alls (även om jag fann idén intressant, så klarade jag knappt av att läsa om vissa av sakerna, mammor som smält samman med sina bebisar till exempel).
Boken berättas ur fyra olika perspektiv, men mestadels är det Pressia och Partridges perspektiv vi följer. Jag var inte så förtjust i någon av karaktärerna och fann både Pressia och Partridge vara väldigt tråkiga. De andra karaktärerna, Lyda, Bradwell och El Capitan, tyckte jag aldrig att jag lärde känna ordentligt och därför intresserade dem mig inte heller speciellt mycket.
Något jag däremot gillade var den stora twisten, som jag inte alls lyckades lista ut och som var aningen chockerande då jag var inställd på något helt annat. Markera för spoilers för att läsa mer --> Från början förstod jag inte varför Lyda skulle vara med, och lite senare trodde jag på en triangel mellan Pressia, Partridge och Bradwell. Jag var helt inne på att Pressia och Partridge skulle bli ett kärlekspar och blev oerhört förvånad när de visade sig vara halvsyskon. Dock är jag riktigt glad att jag slapp ännu en kärlekstriangel.. spoiler slut.
Pure var en rätt lång och väldigt långsam bok, som mått bra av att kortas ner lite. I det stora hela en rätt okej bok, men ingenting för mig och jag kommer inte läsa fortsättningen.
4 / 10
