Serierecension: Ekens dotter av Annah Nozlin

Titlar: En av de sista & Splittrade skärvor
Författare: Annah Nozlin
Serie: Ekens dotter #1, #2
Sidor: 285, 251
Recex: Ja

Stjärnorna styr ödet och på mindre än ett dygn ställs hela Kels värld på ända. Hon rycks iväg från sin familj och sin bror som hon älskar över allt annat. Vem är hon och var hör hon hemma? Vid Irvs fästning är det av tradition bara pojkar som lärs upp, men Kel får ändå lära sig svärdkonst och om örters helande verkan. Trots att hennes mors fiender inte lämnar henne ifred så finner hon kärleken och ser med tillförsikt på framtiden. 

Först och främst vill jag ge ett stort tack till Annah Nozlin för recensionsexemplaren; tack så mycket!

Jag fick en förfrågan om att läsa och recensera Annah Nozlins böcker, och eftersom jag vill läsa mer svenska författare och tyckte att böckerna lät spännande, så tackade jag givetvis ja. Det dröjde lite, men nu har jag äntligen läst de två böckerna i Ekens dotter serien och det här är vad jag tyckte;

Mina förväntningar var ganska höga innan jag började läsa, och de recensioner jag sett har varit väldigt positiva. Därför känns det extra tråkigt att jag, tyvärr, inte kände detsamma. Det finns en potential hos dessa böcker, absolut, men i det stora hela så vill jag ha MER. Jag får knappt några förklaringar på världen och varför den ser ut som den gör. Jag vet att stjärnorna styr, men ingen berättar hur eller varför. Jag saknar också att komma in i berättelsen på djupet, och det mesta gick på tok för fort fram. Problem och dispyter löstes på bara några rader/stycken, man hoppade snabbt förbi saker istället för att bygga upp spänning, och det gör mig extra besviken att hela kriget (som jag väntat på) bara gled förbi med Kel som sjukvårdare.

När det kommer till karaktärerna så känner jag aldrig att jag lärde känna någon på djupet. Mycket kanske för att det bara berättas för mig att "jag känner si eller så", men det visas aldrig varför man känner på det viset. Dessutom var jag varken förtjust i den vansinniga insta-loven mellan Kel eller Alec, eller den kraftigt incestiösa relationen mellan Kel och Esben (nej, jag köper inte att några som har växt upp som och trott att de varit syskon i hela livet (10 resp. 17 år) helt plötsligt skapar en kärleksrelation).

Det fanns dock ljuspunkter, allra helst kapitlet när Kel ser sin mammas minnen. Om hela serien hade varit skriven på det sättet hade jag varit huvudlöst förälskad. Dessutom tyckte jag mycket om de actionscener när Kel faktiskt dödade folk (vilket var det jag hade velat se i kriget också).

Jag vet att jag mest fokuserat på det jag uppfattade negativt i den här recensionen, men jag vill påpeka att det fanns ju faktiskt något som fick mig att läsa vidare. Jag kommer självklart att läsa den fristående fortsättningen så småningom, och jag tycker att den som är intresserad ska bortse från min recension och läsa i alla fall. Eftersom andra verkar tycka mycket om serien så kanske det är mig det är fel på?

4 / 10