Obsidian - Jennifer L. Armentrout

Titel: Obsidian
Författare: Jennifer L. Armentrout
Serie: Lux #1
Sidor: 361

Spoilervarning! Innehåller prat om vilken varelse det handlar om och jag vet att inte alla vill veta det, så skippa recensionen i sådana fall. :) 

Starting over sucks.

When we moved to West Virginia right before my senior year, I'd pretty much resigned myself to thick accents, dodgy internet access, and a whole lot of boring.... until I spotted my hot neighbor, with his looming height and eerie green eyes. Things were looking up.

And then he opened his mouth.

Daemon is infuriating. Arrogant. Stab-worthy. We do not get along. At all. But when a stranger attacks me and Daemon literally freezes time with a wave of his hand, well, something...unexpected happens.

The hot alien living next door marks me.

You heard me. Alien. Turns out Daemon and his sister have a galaxy of enemies wanting to steal their abilities, and Daemon's touch has me lit up like the Vegas Strip. The only way I'm getting out of this alive is by sticking close to Daemon until my alien mojo fades.

If I don't kill him first, that is.

Obsidian slog mig med häpnad! Jag har i princip bara sett positiva recensioner och beslöt mig för att ge den en chans. Gissa om jag är glad..för OMG vilken bok.

Boken handlar om Katy som flyttar med sin mamma till en småstad i West Virginia. I grannhuset bor ett tvillingpar och när Katy går dit för att be om en vägbeskrivning träffar hon Daemon. Han är jättesnygg och hon börjar tänka att det kanske inte är så illa i en småstad trots allt, tills Daemon börjar prata det vill säga. Redan från början driver han henne till vansinne och dem kommer inte alls överens. Katy och Dee, Daemons syster, blir däremot genast bästa kompisar, men ibland märker hon att underliga saker verkar hända i närheten av tvillingarna, och till sist går inte sanningen att dölja. Tvillingparet i huset bredvid är egentligen från en annan planet..

Först och främst..Katy, åh en sån fantastisk karaktär, jag avgudar henne. Till att börja med så måste jag berätta att hon är en bokbloggare(!), och det var riktigt roligt att höra henne prata om "Waiting on Wednesday" eller "In My Mailbox". Bara det är ett plus.
Jag älskar hur hon hanterar situationen med Daemon. Naturligtvis så swoonar hon lite, men hon är hela tiden medveten om att han är en idiot och hon vägrar att ta emot något av hans skitsnack. Katy står hela tiden upp för sig själv och hon är inte upptagen med att dregla efter Daemon, hon kör sitt eget race. Det bästa är i slutet då (markera för minispoiler) Daemon ber om ursäkt och vill att dem ska vara tillsammans och Katy svarar:

“No. Sorry. You have spent months being the biggest jerk to me. You don't get to decide to like me one day and think I will forget that. I want someone to care for me like my dad cared for my mom. And you aren't him.” 

Jag älskar det, äntligen en tjej som säger ifrån istället för att bara acceptera och sen är allting bra.

(spoiler slut) 
Jag har varit ganska less på bad boys sista tiden, men för Daemons skull gör jag ett stort undantag. För seriöst..han är typ "sex på två ben", han är den perfekta bad boyen. Han har sina orsaker, absolut, och jag älskade scenerna ur hans perspektiv som fanns med i slutet av boken, det gjorde bara att jag föll för honom ännu mer..
Kemin han har med Katy är enastående och det är svårt att förstå att jag bara läser om den, det är så verklig att det känns som dem står framför mig.
Jag tycker väldigt mycket om Dee, i början fann jag henne lite hyper men nu tycker jag bara att hon är gullig. Jag gillade även Carissa och Lesa, Katys andra kompisar.

Jag var tveksam att läsa om aliens först, men nu är jag glad att det är något nytt istället för vampyrer och varulvar. Jag gillar det man får vet om dem och finner det både intressant och genomtänkt.

Trots att Obsidian är en vanlig paranormal romance, är den ändå så mycket mer. Jag vet inte hur jag ska förklara min kärlek och jag råder er att ta reda på det själv. Läs, läs, läs!!!

                                          10 / 10

“How long have you been standing there?"
"Just long enough to see you give Daemon the middle finger."
"He deserved it.” 

“Is this what you do with your spare time?” he asked me, ignoring his sister.
“What—are you deciding to talk to me now?” Smiling tightly, I grabbed a handful of mulch and dumped it. Rinse and repeat. “Yeah, it’s kind of a hobby. What’s yours? Kicking puppies?”