My Life Next Door - Huntley Fitzpatrick

Titel: My Life Next Door
Författare: Huntley Fitzpatrick
Serie: -
Sidor: 396

“One thing my mother never knew, and would disapprove of most of all, was that I watched the Garretts. All the time.”

The Garretts are everything the Reeds are not. Loud, numerous, messy, affectionate. And every day from her balcony perch, seventeen-year-old Samantha Reed wishes she was one of them . . . until one summer evening, Jase Garrett climbs her terrace and changes everything. 
As the two fall fiercely in love, Jase's family makes Samantha one of their own. Then in an instant, the bottom drops out of her world and she is suddenly faced with an impossible decision. Which perfect family will save her? Or is it time she saved herself?

Jag har sett både positiva och negativa recensioner på My Life Next Door, men jag beslöt mig ändå för att läsa den och lyckligtvis så var jag en utav dem som gillade den.

My Life Next Door är en mysig bok, med en gullig kärlekshistoria. En, till största dels, lättsam bok, men som ändå innehåller lite problem och har lite djup. En perfekt contemporary bok.

Det jag gillade mest var att Samantha och Jase blev tillsammans rätt fort, så att det blev en relation från första början istället för en massa ångest innan karaktärerna blir tillsammans i sista kapitlet.
Det är inte en perfekt relation och något allvarligt som skiljer dem åt händer, men det är inte samma som det brukar vara i det flesta liknande böcker.

Jag gillade både Samantha och Jase, de passade tillsammans och hade ett sunt och gulligt förhållande.
The Garretts var en härlig familj (även om jag aldrig skulle vilja leva i en sån stor familj) och lilla George var min favorit.
Jag tyckte om Tim, men Samanthas bästa kompis Nan var totalt vedervärdig. En hemska, hemsk människa som jag inte alls förstod mig på.

My Life Next Door var både mysig och realistisk. Det är kanske inget jag kommer att minnas i det långa loppet, men just nu var det en väldigt bra bok.

Favoritcitat:

“You're walking along on this path, dazzled by how perfect it is, how great you feel, and then just a few forks in the road and you are lost in a place so bad you never could have imagined it.”  


“Is Jase already going to marry you?"
I start coughing again. "Uh. No. No, George. I'm only seventeen." As if that's the only reason we aren't engaged.
"I'm this many," George holds up four slightly grubby fingers. "Jase is seventeen and a half. You could. Then you could live in here with him. And have a big family."
Jase strides back into the room, of course, midway through this proposition. "George. Beat it. Discovery Channel is on."
George backs out of the room, but not before saying, "His bed's really comfortable. And he never pees in it."
The door closes and we both start laughing.” 

                                                          7 / 10