Dödens trubadur - Fredrik Lindblom

Titel: Dödens trubadur
Författare: Fredrik Lindblom
Serie: Ja, den fristående fortsättningen på Röd skymning
Sidor: 546
Recex: Ja

Efter att ha stulit en bit bröd till sin svältande hund tvingas två barn fly för sina liv. Jagade av stadsvakter, med höjda svärd och spjut, tar de sin flykt till den väldiga Suspiriaskogen. Vilse och utmattade stöter de på den mest osannolika av personer - en ung, fager trubadur med till synes oanade krafter.

Mötet med trubaduren blir början på ett hisnande äventyr med löften om trygghet och en bättre morgondag - men gör de rätt i att lägga sina liv i händerna på en främling? Och vad menar han med att de är De utvalda?

Först och främst så vill jag tacka Fredrik Lindblom och Ascentoria för recensionsexemplaret; tack så mycket!

Dödens trubadur är en bok jag längtat väldigt efter att få läsa. Jag blev mycket positivt överraskad av Röd skymning, som jag läste i februari, och jag har sett fram emot den här fristående fortsättningen ända sedan dess. Jag plockade nästan genast upp Dödens trubadur efter att den landat i brevlådan, och jag fann att det var en bok jag absolut älskade.

I Dödens trubadur har krig och soldater fått klivit åt sidan, och här handlar det istället om magi och profetior. Handlingen var alldeles fantastiskt bra, och jag fastnade genast för den. Trots att det är en ganska lång bok, så märks det inte alls, och sidorna bara svischade förbi. Jag älskade Patoria, mystiken, och magin, och boken var lika spännande som oförutsägbar.

Jag fastnade för Levyant redan i Röd skymning, och det var väldigt spännande att få lära känna honom bättre. Han är mycket speciell, och det är omöjligt att veta var man har honom. En oerhört fängslande karaktär, som överraskade mig flera gånger. Jag gillade dessutom både Ellida och Elliot mycket, även om jag kanske föredrog Ellida, och jag älskade hunden Mino. 
Dödens trubadur har även ett stort register med fascinerande bi-karaktärer, och jag gillade Charissa, Zassangje, Alejandro och Cassandra mest.

Det märks att Fredrik Lindblom utvecklats som författare. Språket flyter på ett helt annat sätt, och känns både aningen gammaldags och magiskt...alldeles perfekt för boken alltså. Dödens trubadur är även, precis som Röd skymning, full av vackra bilder, och den är en av de finaste böckerna jag har i bokhyllan. 

Dödens trubadur är en fenomenal bok,och jag älskar både handlingen och karaktärerna. Ett enastående fantasyäventyr, och en av mina nya favoritböcker. Rekommenderas varmt!

9 / 10