Ink - Amanda Sun

Titel: Ink
Författare: Amanda Sun
Serie: Paper Gods #1
Sidor: 319

På grund av en familjetragedi tvingas Katie Greene lämna allt som är välbekant och flytta över halva jordklotet. Hos sin moster i den japanska staden Shizuoka känner hon sig vilse av flera anledningar - hon kan inte språket, kan knappt hålla i ett par ätpinnar och lyckas aldrig komma ihåg att ta av sig skorna inomhus.

När Katie träffar tystlåtne Tomohiro, skolans stjärna i nationalsporten kendo, blir hon både fascinerad och lite rädd. Det känns som hans tuffa fasad är ett försök att hålla henne på avstånd, för när de är nära varandra händer de mest oförklarliga saker. Pennor exploderar och bläck börjar droppa. Och om det inte är så att Katie hallucinerar, så får teckningar liv.

På något sätt har Tomo en koppling till Kami, de mäktiga gudar som en gång styrde i Japan. Och i takt med att Tomo och Katie kommer varandra närmare blir saker och ting allt svårare att kontrollera. Fel sorts människor börjar ställa frågor – och om de får veta sanningen kommer ingen längre att gå säker.

Först och främst vill jag tacka Harlequin för recensionsexemplaret; tack så mycket!

Ink är en bok jag varit lite halvintresserad av länge, men inte förrän den kom på svenska och jag hade turen att få den som recex blev det av att jag läste den. Och jag är ledsen att behöva säga att det här var tyvärr inte en bok i min smak.

Den här boken hade så mycket potential, men tappade istället bort sig bland insta-love och minimal handling. Just att den utspelar sig i Japan och handlar om japanska gudar och dess mytologi har kunnat bli hur bra som helst, men efter att ha läst över halva boken utan att något särskilt hade hänt började jag bli riktigt uttråkad, och även om slutet var lite mer actionfyllt så hade jag redan tappat intresset. Ink innehåller också en av de värsta insta-love relationerna jag sett på länge, och jag kan inte för mitt liv förstå varför så många författare envisas med att skriva sådana? 

Katie pendlade mellan att var en karaktär jag fann hyfsat modig, till att frustrera livet ur mig. I början var hon helt okej, och jag beundrade att hon kämpade på i ett helt nytt land efter att förlorat sin mamma. Att hon envisades med att prata japanska istället för engelska, trots att hon knappt kunde språket, och att hon aldrig gav upp. Men så fort hon träffade Tomohiro och deras insta-love tog fart, så försvann min respekt mer och mer. Tomo själv var det ganska typiska kärleksintresset för en paranormal romance bok, och totalt ointressant. Att karaktärerna dessutom envisades med att bete sig idiotiskt och göra dumma drev mig halvt till vansinne, och så här i efterhand har jag inte mycket övers till någon utav dem.

Nej, Ink var verkligen inte en bok för mig, och det var tråkigt för att dess potential slarvades bort. Mer mytologi och mindre kärlek hade varit så mycket bättre, men låt dock inte min recension hindra er från att läsa den. Jag är övertygad om att det finns andra som skulle uppskatta den, och trots min klagan är jag ändå lite nyfiken på fortsättningen.

4 / 10