Författare: Veronica Rossi
Serie: Under the Never Sky #2
Sidor: 341
It's been months since Aria last saw Perry. Months since Perry was named Blood Lord of the Tides, and Aria was charged with an impossible mission. Now, finally, they are about to be reunited. But their reunion is far from perfect. The Tides don't take kindly to Aria, a former Dweller. And with the worsening Aether storms threatening the tribe's precarious existence, Aria begins to fear that leaving Perry behind might be the only way to save them both.
Threatened by false friends, hidden enemies, and powerful temptations, Aria and Perry wonder, Can their love survive through the ever night?
En av mina favoritböcker från förra året var Under the Never Sky. För en utav fåtal gångers skull är uppföljaren ännu bättre, och Through the Ever Night var en fantastisk läsupplevelse.
När jag först läst UtNS tog det mig ett tag innan jag förstod hur världen såg ut, men nu i TtEN inser jag hur briljant den faktiskt är. Veronica Rossi är en mästare på att skriva och hennes värld är oerhört detaljrik och levande.
TtEN är långsammare och mer känslosam än sin föregångare. Den innehåller längtan och ensamhet, kärlek och sorg. Inte förrän i slutet tar actionen vid, och när det väl blir spännande är det olidligt.
Karaktärerna har utvecklats enormt, och allra helst Aria. Från alldeles hjälplös första gången vi träffade henne till en stark krigare. I UtNS var Perry min favorit, men i denna är det definitivt Aria.
Perry har det ganska kämpigt som Blood Lord och för att inte göra saker värre vill Aria att dem ska hålla sitt förhållande hemligt. Perry blir osäker och svartsjuk, och han beter sig som den typiska kärlekskranka YA-tjejen. Jag älskar det. För en gångs skull är killen osäker och tjejen den starka.
Min favoritkaraktär är naturligtvis Roar, och han är med mycket mer i denna bok. Det absolut bästa är förhållandet mellan Roar och Aria. Dem är verkligen bästa kompisar, och det märks hur mycket dem älskar varandra. Det är ett absolut genidrag av Rossi att låta Roar och Aria vara vänner utan någon kärleksinblandning och triangeldrama.
Man får även träffa Liv i TtEN och hon var precis som jag tänkt mig. En av mina favoritscener är när Aria och Liv sover tillsammans. Jag hoppas av hela mitt hjärta att (markera för spoiler) Liv inte är död (spoiler slut).
En annan sak jag tycker om med denna serie är att sluten är mer av riktiga slut utan en massiv cliffhanger. Jag älskar, älskar slutet, och jag älskar, älskar Through the Ever Night. Jag har en känsla av att Into the Still Blue kommer att vara enastående!
Favoritcitat:
“Love is a rebellious bird that nobody can tame.”
9 / 10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar