tisdag 30 april 2013
måndag 29 april 2013
Beautiful Disaster - Jamie McGuire
Titel: Beautiful Disaster
Författare: Jamie McGuire
Serie: Beautiful #1
Sidor: 416
Abby Abernathy is a good girl. She doesn’t drink or swear, and she has the appropriate number of cardigans in her wardrobe. Abby believes she has enough distance from the darkness of her past, but when she arrives at college with her best friend, her path to a new beginning is quickly challenged by Eastern University’s Walking One-Night Stand.
Travis Maddox, lean, cut, and covered in tattoos, is exactly what Abby wants—and needs—to avoid. He spends his nights winning money in a floating fight ring, and his days as the ultimate college campus charmer. Intrigued by Abby’s resistance to his appeal, Travis tricks her into his daily life with a simple bet. If he loses, he must remain abstinent for a month. If Abby loses, she must live in Travis’s apartment for the same amount of time. Either way, Travis has no idea that he has met his match.
Mina tankar är aningen kluvna när det kommer till Beautiful Disaster. På många sätt tyckte jag väldigt mycket om boken, men den hade även sina brister och vissa saker har jag svårt att ha överseende med.
Från början ÄLSKADE jag Beautiful Disaster, jag kunde inte slita mig och jag avgudade varje sida. Jag älskade Abby och Travis tillsammans och njöt av deras meningsutbyten. Jag skrattade ofta och tyckte att boken var väldigt charmig.
Men sedan blev Abby och Travis tillsammans på riktigt och mitt intresse mattades av. Istället för kvicka repliker och oemotståndlig kemi, kom svartsjuka och bråk, och min irritation till karaktärerna växte. Varför kunde de inte diskutera saker på ett moget sätt? Och varför måste allt vara på liv och död hela tiden? Det som från början var passionerat blev till sist bara tröttsamt.
Jag har aldrig varit med om två så dysfunktionella karaktärer som Abby och Travis. Jag tror inte att någon utav dem har koll på hur verkligheten fungerar och på vad som är ett hälsosamt beteende.
Från början älskade jag Abby, jag tyckte att hon var rolig, stark och självsäker, men tyvärr tycker jag att hon tappade mycket av detta när hon och Travis blev tillsammans
Travis är den mest intressanta karaktären och även honom älskade jag i början. En charmig bad boy som var både rolig, smart och gullig. Deras kemi var otrolig och ett sant nöje att läsa om.
Mitt problem blev Abby och Travis tillsammans, vilket inte var en bra kombination. Travis blev svartsjuk och våldsam, och deras beroende av varandra kändes inte alls speciellt sunt.
En annan sak jag funderar över är hur Travis kunde gå omkring och slå folk hela tiden? Varför reagerade ingen på det? Varför var det ingen som anmälde honom? Tyckte verkligen alla att det var ett okej beteende?
Nu har jag i princip bara klagat på boken, men jag långt ifrån ogillade Beautiful Disaster. Den var väldigt beroendeframkallande och jag ville inte sluta läsa. Jag älskade den oerhört mycket i början, och det höjer betyget en del. Det har nyligen kommit ut en bok som berättar samma historia fast i Travis perspektiv, och naturligtvis så måste jag läsa den.
Beautiful Disaster är både fängslande, underhållande och katastrofal, jag ångrar inte att jag läste den.
Favoritcitat:
“So what’s your story, Pidge? Are you a man-hater in general, or do you just hate me?”
“I think it’s just you,” I grumbled.
He laughed once, amused at my mood. “I can’t figure you out. You’re the first girl that’s ever been disgusted with me before sex. You don’t get all flustered when you talk to me, and you don’t try to get my attention.”
“It’s not a ploy. I just don’t like you.”
“You wouldn’t be here if you didn’t like me.”
My frown involuntarily smoothed and I sighed. “I didn’t say you’re a bad person. I just don’t like being a foregone conclusion for the sole reason of having a vagina.” I focused on the grains of salt on the table until I heard a choking noise from Travis’ direction.
His eyes widened and he quivered with howling laughter. “Oh my God! You’re killing me! That’s it. We have to be friends. I won’t take no for an answer.”
“I’m sorry, Shepley,” I called after him.
He froze and wheeled around, with the face of a man that had reached his limit. “I wish you and Travis would just get your shit together! You’re a goddamn tornado! When you’re happy, it’s love and peace and butterflies. When you’re pissed, you take the whole fucking world down with you!”
“It's dangerous to need someone that much. You're trying to save him and he's hoping you can. You two are a disaster." I smiled at the ceiling. "It doesn't matter what or why it is. When it's good, Kara... it's beautiful.”
Författare: Jamie McGuire
Serie: Beautiful #1
Sidor: 416
Abby Abernathy is a good girl. She doesn’t drink or swear, and she has the appropriate number of cardigans in her wardrobe. Abby believes she has enough distance from the darkness of her past, but when she arrives at college with her best friend, her path to a new beginning is quickly challenged by Eastern University’s Walking One-Night Stand.
Travis Maddox, lean, cut, and covered in tattoos, is exactly what Abby wants—and needs—to avoid. He spends his nights winning money in a floating fight ring, and his days as the ultimate college campus charmer. Intrigued by Abby’s resistance to his appeal, Travis tricks her into his daily life with a simple bet. If he loses, he must remain abstinent for a month. If Abby loses, she must live in Travis’s apartment for the same amount of time. Either way, Travis has no idea that he has met his match.
Mina tankar är aningen kluvna när det kommer till Beautiful Disaster. På många sätt tyckte jag väldigt mycket om boken, men den hade även sina brister och vissa saker har jag svårt att ha överseende med.
Från början ÄLSKADE jag Beautiful Disaster, jag kunde inte slita mig och jag avgudade varje sida. Jag älskade Abby och Travis tillsammans och njöt av deras meningsutbyten. Jag skrattade ofta och tyckte att boken var väldigt charmig.
Men sedan blev Abby och Travis tillsammans på riktigt och mitt intresse mattades av. Istället för kvicka repliker och oemotståndlig kemi, kom svartsjuka och bråk, och min irritation till karaktärerna växte. Varför kunde de inte diskutera saker på ett moget sätt? Och varför måste allt vara på liv och död hela tiden? Det som från början var passionerat blev till sist bara tröttsamt.
Jag har aldrig varit med om två så dysfunktionella karaktärer som Abby och Travis. Jag tror inte att någon utav dem har koll på hur verkligheten fungerar och på vad som är ett hälsosamt beteende.
Från början älskade jag Abby, jag tyckte att hon var rolig, stark och självsäker, men tyvärr tycker jag att hon tappade mycket av detta när hon och Travis blev tillsammans
Travis är den mest intressanta karaktären och även honom älskade jag i början. En charmig bad boy som var både rolig, smart och gullig. Deras kemi var otrolig och ett sant nöje att läsa om.
Mitt problem blev Abby och Travis tillsammans, vilket inte var en bra kombination. Travis blev svartsjuk och våldsam, och deras beroende av varandra kändes inte alls speciellt sunt.
En annan sak jag funderar över är hur Travis kunde gå omkring och slå folk hela tiden? Varför reagerade ingen på det? Varför var det ingen som anmälde honom? Tyckte verkligen alla att det var ett okej beteende?
Nu har jag i princip bara klagat på boken, men jag långt ifrån ogillade Beautiful Disaster. Den var väldigt beroendeframkallande och jag ville inte sluta läsa. Jag älskade den oerhört mycket i början, och det höjer betyget en del. Det har nyligen kommit ut en bok som berättar samma historia fast i Travis perspektiv, och naturligtvis så måste jag läsa den.
Beautiful Disaster är både fängslande, underhållande och katastrofal, jag ångrar inte att jag läste den.
Favoritcitat:
“So what’s your story, Pidge? Are you a man-hater in general, or do you just hate me?”
“I think it’s just you,” I grumbled.
He laughed once, amused at my mood. “I can’t figure you out. You’re the first girl that’s ever been disgusted with me before sex. You don’t get all flustered when you talk to me, and you don’t try to get my attention.”
“It’s not a ploy. I just don’t like you.”
“You wouldn’t be here if you didn’t like me.”
My frown involuntarily smoothed and I sighed. “I didn’t say you’re a bad person. I just don’t like being a foregone conclusion for the sole reason of having a vagina.” I focused on the grains of salt on the table until I heard a choking noise from Travis’ direction.
His eyes widened and he quivered with howling laughter. “Oh my God! You’re killing me! That’s it. We have to be friends. I won’t take no for an answer.”
“I’m sorry, Shepley,” I called after him.
He froze and wheeled around, with the face of a man that had reached his limit. “I wish you and Travis would just get your shit together! You’re a goddamn tornado! When you’re happy, it’s love and peace and butterflies. When you’re pissed, you take the whole fucking world down with you!”
“It's dangerous to need someone that much. You're trying to save him and he's hoping you can. You two are a disaster." I smiled at the ceiling. "It doesn't matter what or why it is. When it's good, Kara... it's beautiful.”
7 / 10
söndag 28 april 2013
Crimson Frost - Jennifer Estep
Titel: Crimson Frost
Författare: Jennifer Estep
Serie: Mythos Academy #4
Sidor: 354
Spoilervarning! Fjärde boken i en serie, spoilers från tidigare böcker förekommer.
I should have known that my first official date with Logan Quinn was destined to end in disaster. If we’d gotten into a swordfight, or been ambushed by Reapers, I’d have been more prepared. But getting arrested mid-sip at the local coffee hangout? I didn’t see that one coming.
I’ve been accused of purposely helping the Reapers free Loki from his prison—and the person leading the charge against me is Linus Quinn, Logan’s dad. The worst part is that pretty much everyone at Mythos Academy thinks I’m guilty. If I’m going to get out of this mess alive, I’ll have to do it myself…
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen; Den här serien blir bara bättre och bättre för varje bok. Crimson Frost är definitivt min favorit och jag älskade varenda sida.
Handlingen är helt klart den bästa hittills. Gwen blir arresterad och anklagas för att ha hjälpt till att fria Loki från hans fängelse, och risken är stor att hon blir dömd till döden. Varje kapitel var så spännande och jag slukade boken. Handlingen var inte lika förutsägbar som i de föregående böckerna och jag fick en och annan överraskning. Kapitlen är som vanligt korta och slutar i cliffhangers, vilket gör det nästan omöjligt att sluta läsa.
Gwen är en enastående karaktär, jag älskar hennes mod och att hon alltid har svar på tal. Hon står alltid upp för sig själv och de hon älskar, vilket är något jag beundrar.
Jag älskar Logan mer och mer för varje bok, och jag tycker om att få se en mjukare sida hos honom. Tråkigt nog så blev jag dock aningen irriterad på honom i slutet och jag hoppas att det löser sig fort.
Jag älskar alla de andra karaktärerna med, Daphne, Carson, Oliver, Grandma, Metis, Nickamedes, Alexei.. men mest av allt älskar jag svärdet Vic. Han är så blodtörstig och så rolig.
Jag kan inte komma på något negativt att säga om Crimson Frost, jag älskar verkligen allt med den. Handlingen är spännande, takten hög, mytologin fascinerande, och karaktärerna är både enastående och älskvärda. Mythos Academy är helt klart mitt nya beroende.
Favoritcitat:
"I know that look. What are you up to, Gwen?"
"What makes you think I'm up to something?"
The Valkyrie snorted. "You're breathing, aren't you?"
Författare: Jennifer Estep
Serie: Mythos Academy #4
Sidor: 354
Spoilervarning! Fjärde boken i en serie, spoilers från tidigare böcker förekommer.
I should have known that my first official date with Logan Quinn was destined to end in disaster. If we’d gotten into a swordfight, or been ambushed by Reapers, I’d have been more prepared. But getting arrested mid-sip at the local coffee hangout? I didn’t see that one coming.
I’ve been accused of purposely helping the Reapers free Loki from his prison—and the person leading the charge against me is Linus Quinn, Logan’s dad. The worst part is that pretty much everyone at Mythos Academy thinks I’m guilty. If I’m going to get out of this mess alive, I’ll have to do it myself…
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen; Den här serien blir bara bättre och bättre för varje bok. Crimson Frost är definitivt min favorit och jag älskade varenda sida.
Handlingen är helt klart den bästa hittills. Gwen blir arresterad och anklagas för att ha hjälpt till att fria Loki från hans fängelse, och risken är stor att hon blir dömd till döden. Varje kapitel var så spännande och jag slukade boken. Handlingen var inte lika förutsägbar som i de föregående böckerna och jag fick en och annan överraskning. Kapitlen är som vanligt korta och slutar i cliffhangers, vilket gör det nästan omöjligt att sluta läsa.
Gwen är en enastående karaktär, jag älskar hennes mod och att hon alltid har svar på tal. Hon står alltid upp för sig själv och de hon älskar, vilket är något jag beundrar.
Jag älskar Logan mer och mer för varje bok, och jag tycker om att få se en mjukare sida hos honom. Tråkigt nog så blev jag dock aningen irriterad på honom i slutet och jag hoppas att det löser sig fort.
Jag älskar alla de andra karaktärerna med, Daphne, Carson, Oliver, Grandma, Metis, Nickamedes, Alexei.. men mest av allt älskar jag svärdet Vic. Han är så blodtörstig och så rolig.
Jag kan inte komma på något negativt att säga om Crimson Frost, jag älskar verkligen allt med den. Handlingen är spännande, takten hög, mytologin fascinerande, och karaktärerna är både enastående och älskvärda. Mythos Academy är helt klart mitt nya beroende.
Favoritcitat:
"I know that look. What are you up to, Gwen?"
"What makes you think I'm up to something?"
The Valkyrie snorted. "You're breathing, aren't you?"
10 / 10
lördag 27 april 2013
Book Haul
Jag har fått hem fyra nya böcker den här veckan:
Magikerna av Lev Grossman
Ett recensionsexemplar från Pocketförlaget, tack så mycket!
Taken av Erin Bowman
Chosen at Nightfall av C.C. Hunter
The Eternity Cure av Julie Kagawa
fredag 26 april 2013
Blood Red Road - Moira Young
Titel: Blood Red Road
Författare: Moira Young
Serie: Dust Lands #1
Sidor: 417
In the Dustlands,
you fight
or you die.
There are no laws in Saba's world. When her twin brother is stolen, she pursues his captors through a wild, wasted land. She must become a warrior to survive. On this dangerous road she can trust no one. Not even the handsome thief who saves her life - and steals her heart.
Jag har inte varit speciellt intresserad av att läsa Blood Red Road och jag hade nog aldrig beställt hem den om den inte varit så billig just då. Jag hade inga större förväntningar på boken, men den slog mig med häpnad. Aldrig hade jag trott att den skulle vara så bra, eller att jag skulle komma att älska den så mycket som jag gör.
Handlingen var så fantastiskt bra och spänningen otrolig. Redan i första kapitlet fastnade jag i boken och varje gång jag måste lägga ifrån mig den var en pina. Blood Red Road är så full av action, att varken jag eller Saba får en lugn stund.
Saba är inte en speciellt älskvärd karaktär och hon irriterade mig väldigt i början. Efter ett litet tag började jag dock märka att allt det som störde mig med Saba är det jag älskar hos henne och just nu har hon blivit en av mina absoluta favoritkaraktärer. Saba är oerhört envis, otrevlig och trulig. Hon vill bestämma allt, är väldigt otacksam och hon avgudar sin tvillingbror men hatar sin lillasyster. Inte det minsta sympatisk, men åh så charmig. Saba är tuff, hon får mig att skratta och hon ger aldrig upp.
Förhållandet mellan Saba och hennes lillasyster Emmi är väldigt intressant. I Sabas ögon är det Emmis fel att deras mamma dog (hon dog när Emmi föddes) och hon hatar henne för detta. Jag gillade scenerna med bara Saba och Emmi och jag älskade att se hur deras förhållande utvecklades.
Jag gillade de övriga karaktärerna mycket, allra helst Jack, Epona och Ike. Och Nero, såklart!
Det enda jag har att klaga lite på är Saba och Jacks insta-love. Den kändes lite otrovärdig och förhastad. Trots detta så gillade jag deras relation och jag älskade deras konstanta käbblande.
Naturligtvis så måste jag nämna språket. Blood Red Road är skriven i talspråk och det ett litet tag innan jag vant mig. Efter en stund flöt det på bra och till sist märkte jag knappt någon skillnad.
Blood Red Road blev en total överraskning för mig. Den lästes utan förväntningar och slutade upp som en ny favoritbok. Har du inte läst den än? Gör det!
Favoritcitat:
“Ever heard of the rule of three? he shouts as we run.
No!
If you save somebody's life three times, their life belongs to you. You saved my life today, that makes once. Save it twice more an I'm all yers.”
“Marry me, he says. I got all my own teeth, I wash twice a year an I'll cut you in fer half the business here.”
Författare: Moira Young
Serie: Dust Lands #1
Sidor: 417
In the Dustlands,
you fight
or you die.
There are no laws in Saba's world. When her twin brother is stolen, she pursues his captors through a wild, wasted land. She must become a warrior to survive. On this dangerous road she can trust no one. Not even the handsome thief who saves her life - and steals her heart.
Jag har inte varit speciellt intresserad av att läsa Blood Red Road och jag hade nog aldrig beställt hem den om den inte varit så billig just då. Jag hade inga större förväntningar på boken, men den slog mig med häpnad. Aldrig hade jag trott att den skulle vara så bra, eller att jag skulle komma att älska den så mycket som jag gör.
Handlingen var så fantastiskt bra och spänningen otrolig. Redan i första kapitlet fastnade jag i boken och varje gång jag måste lägga ifrån mig den var en pina. Blood Red Road är så full av action, att varken jag eller Saba får en lugn stund.
Saba är inte en speciellt älskvärd karaktär och hon irriterade mig väldigt i början. Efter ett litet tag började jag dock märka att allt det som störde mig med Saba är det jag älskar hos henne och just nu har hon blivit en av mina absoluta favoritkaraktärer. Saba är oerhört envis, otrevlig och trulig. Hon vill bestämma allt, är väldigt otacksam och hon avgudar sin tvillingbror men hatar sin lillasyster. Inte det minsta sympatisk, men åh så charmig. Saba är tuff, hon får mig att skratta och hon ger aldrig upp.
Förhållandet mellan Saba och hennes lillasyster Emmi är väldigt intressant. I Sabas ögon är det Emmis fel att deras mamma dog (hon dog när Emmi föddes) och hon hatar henne för detta. Jag gillade scenerna med bara Saba och Emmi och jag älskade att se hur deras förhållande utvecklades.
Jag gillade de övriga karaktärerna mycket, allra helst Jack, Epona och Ike. Och Nero, såklart!
Det enda jag har att klaga lite på är Saba och Jacks insta-love. Den kändes lite otrovärdig och förhastad. Trots detta så gillade jag deras relation och jag älskade deras konstanta käbblande.
Naturligtvis så måste jag nämna språket. Blood Red Road är skriven i talspråk och det ett litet tag innan jag vant mig. Efter en stund flöt det på bra och till sist märkte jag knappt någon skillnad.
Blood Red Road blev en total överraskning för mig. Den lästes utan förväntningar och slutade upp som en ny favoritbok. Har du inte läst den än? Gör det!
Favoritcitat:
“Ever heard of the rule of three? he shouts as we run.
No!
If you save somebody's life three times, their life belongs to you. You saved my life today, that makes once. Save it twice more an I'm all yers.”
“Marry me, he says. I got all my own teeth, I wash twice a year an I'll cut you in fer half the business here.”
9 / 10
torsdag 25 april 2013
Hemligheternas rike - Kristin Cashore
Titel: Hemligheternas rike
Författare: Kristin Cashore
Serie: De Utvalda #3
Sidor: 622
Spoilervarning! Treje delen i en serie, spoilers från tidigare böcker förekommer.
Bitterblue har alltid levt i skuggan av sin ondskefulle far, kung Leck. Han styrde som tyrann över sitt rike och bröt ner sitt folks vilja. När Bitterblue var tio år gammal mördades han, och Bitterblue blev drottning.
Åtta år senare kämpar hon för att få kungariket på fötter. Den onde kungens påverkan lever kvar och Bitterblue känner sig fångad. Hon börjar smyga ut ur slottet för att få gå på gatorna i sin egen stad. Då möter hon två tjuvar som har nyckeln till sanningen om Lecks makt. Och en av dem, med en mycket ovanlig begåvning, blir väldigt speciell för Bitterblue...
Först och främst vill jag tacka Semic för recensionsexemplaret!
Jag tyckte mycket om de två tidigare böckerna i serien och ända sedan Tankeläsarens slut har jag sett fram emot att få läsa Hemligheternas rike. Det var väldigt roligt att få träffa karaktärerna igen och Hemligheternas rike blev nästan min favoritbok i serien.
Redan från början älskade jag Hemligheternas rike. Jag älskade alla hemligheter och politik. Jag älskade att följa ledtrådarna och att söka efter sanningen. Jag gillade hur alla tre böckerna bands samman och jag älskade att återse alla karaktärer. Jag älskade faktiskt Hemligheternas rike ända fram till slutet. Ett sådant fruktansvärt dåligt slut, åh så arg jag blev. Jag kan, mer eller mindre, godta ett öppet slut, men i sådanafall vill jag se åtminstonde några riktlinjer över hur allt kan tänkas lösa sig. Här fick man inga svar alls och det gjorde mig oerhört besviken. Jag hoppas verkligen att Kristin Cashore skriver en fjärde bok i framtiden.
Jag gillar de flesta karaktärerna. Jag tycker mycket om Bitterblue och jag jag gillade hennes utveckling. Hon är väldigt klarsynt för en så ung och jag tyckte om hur hon försökte få sitt rike bättre och förstå allt som hänt.
Jag älskar alla från Tankeläsaren, Katsa, Po, Giddon, Raffin och Bann. Jag hade gärna sett mer av Katsa dock, lite tråkigt att hon var borta så mycket.
Jag gillade Teddy, men jag var inte speciellt förtjust i Saf. Han var så omogen och vårdslös hela tiden och jag såg få positiva egenskaper alls hos honom.
Något jag inte gillade var romansen. Det fanns ingen riktig plats för den och den var på tok för outforskad. Jag önskade snarare att hon skulle falla för Giddon och i mina ögon var kärleken bara ett sidospår som boken lika gärna kunnat vara utan.
En sak jag tyvärr måste klaga lite på är storleken på texten i den digitala versionen. Jag fick boken som pdf-fil och eftersom jag inte äger någon läs/surf platta så tänkte jag läsa den på min iPhone, men texten var så liten och gick inte att förstora annat än när jag zoomade in den. Så för varje sida fick jag zooma in och sedan zooma ut igen för att kunna byta sida. Det blev till sist ohållbart och jag fick låna syrrans exemplar för att kunna läsa klart boken. Finns det någon fler än jag som fick en digital version och upplevde samma problem?
Hur mycket jag än älskade större delen av Hemligheternas rike så räckte det inte ända fram. Betyget hade kunnat hamna på 8,5-9, men slutet förstörde så mycket att det hamnar på en svag 6a.
Författare: Kristin Cashore
Serie: De Utvalda #3
Sidor: 622
Spoilervarning! Treje delen i en serie, spoilers från tidigare böcker förekommer.
Bitterblue har alltid levt i skuggan av sin ondskefulle far, kung Leck. Han styrde som tyrann över sitt rike och bröt ner sitt folks vilja. När Bitterblue var tio år gammal mördades han, och Bitterblue blev drottning.
Åtta år senare kämpar hon för att få kungariket på fötter. Den onde kungens påverkan lever kvar och Bitterblue känner sig fångad. Hon börjar smyga ut ur slottet för att få gå på gatorna i sin egen stad. Då möter hon två tjuvar som har nyckeln till sanningen om Lecks makt. Och en av dem, med en mycket ovanlig begåvning, blir väldigt speciell för Bitterblue...
Först och främst vill jag tacka Semic för recensionsexemplaret!
Jag tyckte mycket om de två tidigare böckerna i serien och ända sedan Tankeläsarens slut har jag sett fram emot att få läsa Hemligheternas rike. Det var väldigt roligt att få träffa karaktärerna igen och Hemligheternas rike blev nästan min favoritbok i serien.
Redan från början älskade jag Hemligheternas rike. Jag älskade alla hemligheter och politik. Jag älskade att följa ledtrådarna och att söka efter sanningen. Jag gillade hur alla tre böckerna bands samman och jag älskade att återse alla karaktärer. Jag älskade faktiskt Hemligheternas rike ända fram till slutet. Ett sådant fruktansvärt dåligt slut, åh så arg jag blev. Jag kan, mer eller mindre, godta ett öppet slut, men i sådanafall vill jag se åtminstonde några riktlinjer över hur allt kan tänkas lösa sig. Här fick man inga svar alls och det gjorde mig oerhört besviken. Jag hoppas verkligen att Kristin Cashore skriver en fjärde bok i framtiden.
Jag gillar de flesta karaktärerna. Jag tycker mycket om Bitterblue och jag jag gillade hennes utveckling. Hon är väldigt klarsynt för en så ung och jag tyckte om hur hon försökte få sitt rike bättre och förstå allt som hänt.
Jag älskar alla från Tankeläsaren, Katsa, Po, Giddon, Raffin och Bann. Jag hade gärna sett mer av Katsa dock, lite tråkigt att hon var borta så mycket.
Jag gillade Teddy, men jag var inte speciellt förtjust i Saf. Han var så omogen och vårdslös hela tiden och jag såg få positiva egenskaper alls hos honom.
Något jag inte gillade var romansen. Det fanns ingen riktig plats för den och den var på tok för outforskad. Jag önskade snarare att hon skulle falla för Giddon och i mina ögon var kärleken bara ett sidospår som boken lika gärna kunnat vara utan.
En sak jag tyvärr måste klaga lite på är storleken på texten i den digitala versionen. Jag fick boken som pdf-fil och eftersom jag inte äger någon läs/surf platta så tänkte jag läsa den på min iPhone, men texten var så liten och gick inte att förstora annat än när jag zoomade in den. Så för varje sida fick jag zooma in och sedan zooma ut igen för att kunna byta sida. Det blev till sist ohållbart och jag fick låna syrrans exemplar för att kunna läsa klart boken. Finns det någon fler än jag som fick en digital version och upplevde samma problem?
Hur mycket jag än älskade större delen av Hemligheternas rike så räckte det inte ända fram. Betyget hade kunnat hamna på 8,5-9, men slutet förstörde så mycket att det hamnar på en svag 6a.
6 / 10
onsdag 24 april 2013
Waiting on Wednesday - The Forgotten
Waiting on Wednesday startades av Jill från Breaking the Spine
Det är till för att visa upp kommande böcker man längtar lite extra till.
Det är till för att visa upp kommande böcker man längtar lite extra till.
The Forgotten av Saruuh Kelsey
The Lux Guardians #1
Releasedatum: 30 Juli 2013
Honour and Horatia Frie are twins living in a world of wreck and ruin.
Forgotten London is a dismal place of containment, rationing, and a four-family-per-house regulation. Twenty five years ago the world was set ablaze when solar flares obliterated three quarters of the Earth’s population and wiped out whole continents in one blow. The flares brought with them The Sixteen Strains: agonizing and fatal diseases that plague each of the forty one zones of Forgotten London and the rest of the world. The only places that escaped fatal damage were two countries now known as The Cities – States and Bharat. The rest of the world – The Forgotten Lands – is contained within borders for the people’s protection against even deadlier Strains outside the barrier. But fifteen year old Honour thinks differently. He thinks that they’re kept inside the fence for other, more menacing reasons. He thinks that States are planning to kill them.
Branwell and Bennet Ravel are twins living in a world of danger and secrecy.
In Victorian London, years before the solar flares hit, the Ravels’ world has just been turned upside down. Their father, poisoned by something even genius Branwell can’t determine, has passed away. His dying words were unnerving orders to keep each other safe no matter the cost, and to hide everything he has ever invented. When one of his creations goes missing – a device named The Lux that can generate unlimited energy – the twins are shocked to discover that their very own government has stolen it and, according to their father’s journals, are planning to use it to create unfathomable explosions to destroy their world.
The Ravel twins will have to find and reclaim The Lux if they are to stop their world’s planned destruction, but when they’re transported to an unfamiliar, derelict world, the search for the device will become harder than ever. Honour and Horatia, against all odds, will have to find a way to stop States before the remainder of Earth is eradicated and their world is lost for good, or somehow get every single citizen of Forgotten London outside of the fence.
Forgotten London is a dismal place of containment, rationing, and a four-family-per-house regulation. Twenty five years ago the world was set ablaze when solar flares obliterated three quarters of the Earth’s population and wiped out whole continents in one blow. The flares brought with them The Sixteen Strains: agonizing and fatal diseases that plague each of the forty one zones of Forgotten London and the rest of the world. The only places that escaped fatal damage were two countries now known as The Cities – States and Bharat. The rest of the world – The Forgotten Lands – is contained within borders for the people’s protection against even deadlier Strains outside the barrier. But fifteen year old Honour thinks differently. He thinks that they’re kept inside the fence for other, more menacing reasons. He thinks that States are planning to kill them.
Branwell and Bennet Ravel are twins living in a world of danger and secrecy.
In Victorian London, years before the solar flares hit, the Ravels’ world has just been turned upside down. Their father, poisoned by something even genius Branwell can’t determine, has passed away. His dying words were unnerving orders to keep each other safe no matter the cost, and to hide everything he has ever invented. When one of his creations goes missing – a device named The Lux that can generate unlimited energy – the twins are shocked to discover that their very own government has stolen it and, according to their father’s journals, are planning to use it to create unfathomable explosions to destroy their world.
The Ravel twins will have to find and reclaim The Lux if they are to stop their world’s planned destruction, but when they’re transported to an unfamiliar, derelict world, the search for the device will become harder than ever. Honour and Horatia, against all odds, will have to find a way to stop States before the remainder of Earth is eradicated and their world is lost for good, or somehow get every single citizen of Forgotten London outside of the fence.
tisdag 23 april 2013
Top Ten Tuesday - Books I Thought I'd Like MORE/LESS Than I Did
Varje tisdag anordnar The Broke and the Bookish en Top Ten Tuesday.
Här ger man sin Topp 10 i veckans valda ämne som denna vecka är:
Top Ten Books I Thought I'd Like MORE/LESS Than I Did.
Jag beslöt mig för göra en topp 5 av varje;
Top Five Books I Thought I'd Like MORE Than I Did:
5. Hush, Hush av Becca Fitzpatrick
4. Ashes av Ilsa J. Bick
3. The Kill Order av James Dashner
2. The Host av Stephenie Meyer
1. Velveteen av Daniel Marks
Top Five Books I Thought I'd Like LESS Than I Did:
5. False Memory av Dan Krokos
4. Beautiful Creatures av Kami Garcia & Margaret Stohl
3. Shiver av Maggie Stiefvater
2. Blood Red Road av Moira Young
1. Touch of Frost av Jennifer Estep
måndag 22 april 2013
Dark Frost - Jennifer Estep
Titel: Dark Frost
Författare: Jennifer Estep
Serie: Mythos Academy #3
Sidor: 352
Spoilervarning! Spoilers från tidigare böcker i serien förekommer.
I've seen so many freaky things since I started attending Mythos Academy last fall. I know I'm supposed to be a fearless warrior, but most of the time, I feel like I'm just waiting for the next Bad, Bad Thing to happen. Like someone trying to kill me--again.
Everyone at Mythos Academy knows me as Gwen Frost, the Gypsy girl who uses her psychometry magic to find lost objects--and who just may be dating Logan Quinn, the hottest guy in school. But I'm also the girl the Reapers of Chaos want dead in the worst way. The Reapers are the baddest of the bad, the people who murdered my mom. So why do they have it in for me? It turns out my mom hid a powerful artifact called the Helheim Dagger before she died. Now, the Reapers will do anything to get it back. They think I know where the dagger is hidden, but this is one thing I can't use my magic to find. All I do know is that the Reapers are coming for me--and I'm in for the fight of my life.
Jag vet inte vad det är som gör att jag älskar dessa böcker så mycket, trots dess stereotypiska karaktärer och förutsägbara bad guys, kan jag verkligen inte slita mig. Serien blir dessutom bara bättre och bättre för varje bok som går och Dark Frost var väldigt nära att bli en fullpoängare.
Handlingen var den bästa hittills och trots att många saker var lätta att lista ut, så fanns det en ändå en del som förvånade mig. Dark Frost var hela tiden väldigt spännande och jag älskade början...snacka om att slängas rakt in i en massa action. Redan från första sidan var jag fast och eftersom kapitlen är korta och slutar i cliffhangers, så är det näst intill omöjligt att sluta läsa.
Jag älskar Gwen och jag tycker om att hon hela tiden utvecklas som karaktär. Hon försöker alltid göra sitt allra bästa och jag förstår varför hon är Nikes Champion.
Äntligen fick man reda på Logans hemlighet (vilket alla som läst de tidigare böckerna förmodligen redan har listat ut) och hans reaktion över densamma gör att jag bara tycker mer om honom. Dessutom gillar jag att man får se en mjukare sida av honom. Äntligen blir det lite Gwen+Logan action och jag kan bara hoppas på att all angst ska vara över nu.
Mina två favoritscener i boken var när (markera för spoiler) Grandma dödade Reapern (så coolt) och när Gwen satt med Nott då hon dog (vilken fick mig att smågråta en aning) (spoiler slut).
Egentligen så tror jag inte att Mythos Academy-serien är så bra som jag tycker att den är, och det finns säkerligen en del man kan klaga på, men jag kan inte låta bli att älska den. Trots mitt köpstopp var jag tvungen att beställa hem nästa bok och jag längtar så jag dör efter att få läsa den. Även om ni kanske inte kommer älska den så som jag gör, så är detta definitivt en serie värd att läsa. Rekommenderas starkt.
Favoritcitat:
“You won't hurt me. I know you won't." Logan said.
"How can you be so sure?" I whispered.
"Because you're that Gypsy girl, and I'm the bad-boy Spartan. And I think it's time we were finally together, don't you?”
Författare: Jennifer Estep
Serie: Mythos Academy #3
Sidor: 352
Spoilervarning! Spoilers från tidigare böcker i serien förekommer.
I've seen so many freaky things since I started attending Mythos Academy last fall. I know I'm supposed to be a fearless warrior, but most of the time, I feel like I'm just waiting for the next Bad, Bad Thing to happen. Like someone trying to kill me--again.
Everyone at Mythos Academy knows me as Gwen Frost, the Gypsy girl who uses her psychometry magic to find lost objects--and who just may be dating Logan Quinn, the hottest guy in school. But I'm also the girl the Reapers of Chaos want dead in the worst way. The Reapers are the baddest of the bad, the people who murdered my mom. So why do they have it in for me? It turns out my mom hid a powerful artifact called the Helheim Dagger before she died. Now, the Reapers will do anything to get it back. They think I know where the dagger is hidden, but this is one thing I can't use my magic to find. All I do know is that the Reapers are coming for me--and I'm in for the fight of my life.
Jag vet inte vad det är som gör att jag älskar dessa böcker så mycket, trots dess stereotypiska karaktärer och förutsägbara bad guys, kan jag verkligen inte slita mig. Serien blir dessutom bara bättre och bättre för varje bok som går och Dark Frost var väldigt nära att bli en fullpoängare.
Handlingen var den bästa hittills och trots att många saker var lätta att lista ut, så fanns det en ändå en del som förvånade mig. Dark Frost var hela tiden väldigt spännande och jag älskade början...snacka om att slängas rakt in i en massa action. Redan från första sidan var jag fast och eftersom kapitlen är korta och slutar i cliffhangers, så är det näst intill omöjligt att sluta läsa.
Jag älskar Gwen och jag tycker om att hon hela tiden utvecklas som karaktär. Hon försöker alltid göra sitt allra bästa och jag förstår varför hon är Nikes Champion.
Äntligen fick man reda på Logans hemlighet (vilket alla som läst de tidigare böckerna förmodligen redan har listat ut) och hans reaktion över densamma gör att jag bara tycker mer om honom. Dessutom gillar jag att man får se en mjukare sida av honom. Äntligen blir det lite Gwen+Logan action och jag kan bara hoppas på att all angst ska vara över nu.
Mina två favoritscener i boken var när (markera för spoiler) Grandma dödade Reapern (så coolt) och när Gwen satt med Nott då hon dog (vilken fick mig att smågråta en aning) (spoiler slut).
Egentligen så tror jag inte att Mythos Academy-serien är så bra som jag tycker att den är, och det finns säkerligen en del man kan klaga på, men jag kan inte låta bli att älska den. Trots mitt köpstopp var jag tvungen att beställa hem nästa bok och jag längtar så jag dör efter att få läsa den. Även om ni kanske inte kommer älska den så som jag gör, så är detta definitivt en serie värd att läsa. Rekommenderas starkt.
Favoritcitat:
“You won't hurt me. I know you won't." Logan said.
"How can you be so sure?" I whispered.
"Because you're that Gypsy girl, and I'm the bad-boy Spartan. And I think it's time we were finally together, don't you?”
10 / 10
söndag 21 april 2013
Pretty Girl Thirteen - Liz Coley
Titel: Pretty Girl Thirteen
Författare: Liz Coley
Serie: -
Sidor: 344
Spoilervarning! Recensionen innehåller vissa spoilers och bör inte läsas av dig som föredrar att veta så lite som möjligt om handlingen.
Angie Chapman is only 13 when she gets lost in the woods in the middle of the night.
The next thing she knows she’s returned home, scars around her wrists and ankles, physically exhausted. Her parents collapse into tears when they see her, but Angie doesn’t understand – until they tell her she has been missing, presumed dead, for three years.
Angie doesn’t remember anything from her missing years. But there are people who do – people who could tell Angie every terrifying detail, if only they weren’t locked inside her mind.
With help, Angie begins to unravel the darkest secrets of her own past.
But does she really want to know the truth?
Pretty Girl Thirteen var en väldigt känslosam läsupplevelse och det är definitivt ingen bok jag rekommenderar för yngre läsare. Den tar upp många väldigt tunga ämnen och boken var lika fängslande som hemsk och jag var väldigt illa berörd medan jag läste.
Nu vill jag passa på att spoilervarna igen, för jag tänker prata lite om det som händer, och först och främst varför inte Angie kommer ihåg något. Så sluta läs nu om du inte vill veta.
Jag kände mig ganska dum för jag förstod faktiskt inte från början varför Angie inte kunde minnas och trots min fascination för det mänskliga psyket så kunde jag inte lista ut att hon led av. Angie har alltså en Dissociativ identitetsstörning, det vill säga att hon har flera personligheter inom sig och dessa personligheter "låste in" Angie tills det att hon var i säkerhet igen.
Pretty Girl Thirteen är en hemsk, hemsk berättelse och den innehåller en hel del både fysiska och psykiska övergrepp. Vissa saker var lite förutsägbara, men många gånger väntade jag med spänning på att Angie skulle låsa upp ännu en del av sig själv och ge en ny pusselbit till vad som hänt henne.
Jag tycker att Angie var väldigt välskriven, allra helst i början när hon kämpar med att förstå att hon är 16, trots att för hennes del har det bara gått ett par dagar och hon känner sig inte en sekund över 13. Jag fann det väldigt intressant att se hur hon mognade och växte i sin rätta ålder. Angies övriga personligheter var väldigt fascinerande och jag tyckte mycket om deras berättelser.
Jag var inte så förtjust i Angies föräldrar, men jag gillade mamman betydligt mer än vad jag gillade pappan. Deras reaktioner och beteenden var både trovärdiga och intressanta och jag gillade att allt inte var perfekt bara för att Angie var hemma igen.
Det som hände med (markera för spoiler) Sammy, när han adopterade bort honom (spoiler slut) var så tragiskt och jag tror nog att det var det som berörde mig mest. Det blev ju bättre nu i slutet då (markera för spoiler) hon hittade honom igen, men jag önskar att hon sagt något och på ett sätt ville jag nästan att hon skulle behålla honom. (spoiler slut). Jag håller inte med om beslutet att hålla den en hemlighet.
Jag tror inte att Pretty Girl Thirteen är för alla, den är både obehaglig och tragisk. Jag är dock glad över att ha läst den och jag fann den väldigt fängslande. En riktigt bra bok!
Författare: Liz Coley
Serie: -
Sidor: 344
Spoilervarning! Recensionen innehåller vissa spoilers och bör inte läsas av dig som föredrar att veta så lite som möjligt om handlingen.
Angie Chapman is only 13 when she gets lost in the woods in the middle of the night.
The next thing she knows she’s returned home, scars around her wrists and ankles, physically exhausted. Her parents collapse into tears when they see her, but Angie doesn’t understand – until they tell her she has been missing, presumed dead, for three years.
Angie doesn’t remember anything from her missing years. But there are people who do – people who could tell Angie every terrifying detail, if only they weren’t locked inside her mind.
With help, Angie begins to unravel the darkest secrets of her own past.
But does she really want to know the truth?
Pretty Girl Thirteen var en väldigt känslosam läsupplevelse och det är definitivt ingen bok jag rekommenderar för yngre läsare. Den tar upp många väldigt tunga ämnen och boken var lika fängslande som hemsk och jag var väldigt illa berörd medan jag läste.
Nu vill jag passa på att spoilervarna igen, för jag tänker prata lite om det som händer, och först och främst varför inte Angie kommer ihåg något. Så sluta läs nu om du inte vill veta.
Jag kände mig ganska dum för jag förstod faktiskt inte från början varför Angie inte kunde minnas och trots min fascination för det mänskliga psyket så kunde jag inte lista ut att hon led av. Angie har alltså en Dissociativ identitetsstörning, det vill säga att hon har flera personligheter inom sig och dessa personligheter "låste in" Angie tills det att hon var i säkerhet igen.
Pretty Girl Thirteen är en hemsk, hemsk berättelse och den innehåller en hel del både fysiska och psykiska övergrepp. Vissa saker var lite förutsägbara, men många gånger väntade jag med spänning på att Angie skulle låsa upp ännu en del av sig själv och ge en ny pusselbit till vad som hänt henne.
Jag tycker att Angie var väldigt välskriven, allra helst i början när hon kämpar med att förstå att hon är 16, trots att för hennes del har det bara gått ett par dagar och hon känner sig inte en sekund över 13. Jag fann det väldigt intressant att se hur hon mognade och växte i sin rätta ålder. Angies övriga personligheter var väldigt fascinerande och jag tyckte mycket om deras berättelser.
Jag var inte så förtjust i Angies föräldrar, men jag gillade mamman betydligt mer än vad jag gillade pappan. Deras reaktioner och beteenden var både trovärdiga och intressanta och jag gillade att allt inte var perfekt bara för att Angie var hemma igen.
Det som hände med (markera för spoiler) Sammy, när han adopterade bort honom (spoiler slut) var så tragiskt och jag tror nog att det var det som berörde mig mest. Det blev ju bättre nu i slutet då (markera för spoiler) hon hittade honom igen, men jag önskar att hon sagt något och på ett sätt ville jag nästan att hon skulle behålla honom. (spoiler slut). Jag håller inte med om beslutet att hålla den en hemlighet.
Jag tror inte att Pretty Girl Thirteen är för alla, den är både obehaglig och tragisk. Jag är dock glad över att ha läst den och jag fann den väldigt fängslande. En riktigt bra bok!
8 / 10
lördag 20 april 2013
fredag 19 april 2013
Quarantine - James Phelan
Titel: Quarantine
Författare: James Phelan
Serie: Alone #3
Sidor: 263
Spoilervarning! Spoilers från tidigare delar i serien förekommer.
Jesse has survived the chasers. He's survived the roving bands of humans. And he might even have started to make some new friends. But the quarantine period is up. The army is coming in. And Jesse's about to learn that the real test of survival has only just begun.
Tyvärr så måste jag säga att böckerna i denna serie har bara blivit sämre och sämre. Det var väldigt många saker i Quarantine som irriterade mig och många saker som var väldigt ologiska. Dessutom måste jag erkänna att jag faktiskt inte förstod slutet.
Jag får hela tiden känslan av att författaren hoppar över eller bara skummar förbi de mest intressanta händelserna. Återigen tycker jag att han missar att skapa spänning och jag finner det väldigt otrovärdigt att Jesse alltid klarar sig undan utan problem och att han aldrig gör några misstag.
Jesse har börjat blivit lite av en manlig Mary Sue karaktär och jag störde mig ofta på honom. Jag är ledsen men det känns inte trovärdigt att en 16-årig kille är så fantastikt duktig på allt han gör, det känns inte trovärigt att denna 16-åriga kille lyckas övertala en stor grupp människor, som hittills vägrat, att de måste lämna staden, allra helst inte när ledaren för dessa misshandlade en vuxen man som försökte övertala dem om samma sak.
Vad jag dock finner mest otrovärdigt är att alla tjejer vill ha Jesse (världen håller på att gå under, det måste finnas viktigare saker att göra) och under seriens gång så har han haft så många som 4 olika potentiella flickvänner.
Jag köper det inte och jag hade säkert gillat Jesse bättre om författaren hade låtit honom ha lite fler motgångar.
En positiv sak med denna serie, som jag vet att jag har glömt att nämna tidigare, är att böckerna går oerhört fort att läsa. Språket är enkelt och allt flyter på bra. Det är korta kapitel och takten är snabb. Böckerna är väldigt lättlästa och för denna serie var det ett stort plus.
Till sist så måste jag nämna slutet, som jag inte alls förstod. Jag tänkte skriva stora spoilers, så ni får markera för att läsa:
- Först och främst.. När jag läste sista kapitlet då Jesse var hos psykologen så fick det mig att undra om något av detta verkligen hade hänt? Vi vet ju att han hade ett mindre psykbryt i första boken och jag har alltid undrat över att han lyckades hitta en ny grupp bestående av en kille och två tjejer.
Allt verkade så konstigt nu, allra helst när han citerar Poe i slutet, och jag tycker att allt löste sig så himla bra i slutet. De blev räddade, alla kunde botas, han hittade och räddade Caleb, Felicitys bror klarade sig, osv. Har allting verkligen hänt eller är Jesse psykiskt sjuk?
- Om Jesse inte är knäpp, så tyckte jag att det var mycket ologiska saker i slutet och väldigt få förklaringar. Vem attackerade dem? Var det USA och varför anföll de sina egna trupper? Vad hände med resten av världen? Återvände Jesse till Australien? Vad var meningen med viruset och hur hittade man ett botemedel så snabbt?
För många frågos, för få svar.
spoilers slut.
Mitt slutbetyg för denna serie blir att jag ångrar inte att jag läste den, för det mesta var den helt okej och jag älskade de två första böckernas cliffhangers. Förmodligen så tillhörde jag helt fel målgrupp och det var inget för mig. En helt okej serie, men inget jag rekommenderar.
Författare: James Phelan
Serie: Alone #3
Sidor: 263
Spoilervarning! Spoilers från tidigare delar i serien förekommer.
Jesse has survived the chasers. He's survived the roving bands of humans. And he might even have started to make some new friends. But the quarantine period is up. The army is coming in. And Jesse's about to learn that the real test of survival has only just begun.
Tyvärr så måste jag säga att böckerna i denna serie har bara blivit sämre och sämre. Det var väldigt många saker i Quarantine som irriterade mig och många saker som var väldigt ologiska. Dessutom måste jag erkänna att jag faktiskt inte förstod slutet.
Jag får hela tiden känslan av att författaren hoppar över eller bara skummar förbi de mest intressanta händelserna. Återigen tycker jag att han missar att skapa spänning och jag finner det väldigt otrovärdigt att Jesse alltid klarar sig undan utan problem och att han aldrig gör några misstag.
Jesse har börjat blivit lite av en manlig Mary Sue karaktär och jag störde mig ofta på honom. Jag är ledsen men det känns inte trovärdigt att en 16-årig kille är så fantastikt duktig på allt han gör, det känns inte trovärigt att denna 16-åriga kille lyckas övertala en stor grupp människor, som hittills vägrat, att de måste lämna staden, allra helst inte när ledaren för dessa misshandlade en vuxen man som försökte övertala dem om samma sak.
Vad jag dock finner mest otrovärdigt är att alla tjejer vill ha Jesse (världen håller på att gå under, det måste finnas viktigare saker att göra) och under seriens gång så har han haft så många som 4 olika potentiella flickvänner.
Jag köper det inte och jag hade säkert gillat Jesse bättre om författaren hade låtit honom ha lite fler motgångar.
En positiv sak med denna serie, som jag vet att jag har glömt att nämna tidigare, är att böckerna går oerhört fort att läsa. Språket är enkelt och allt flyter på bra. Det är korta kapitel och takten är snabb. Böckerna är väldigt lättlästa och för denna serie var det ett stort plus.
Till sist så måste jag nämna slutet, som jag inte alls förstod. Jag tänkte skriva stora spoilers, så ni får markera för att läsa:
- Först och främst.. När jag läste sista kapitlet då Jesse var hos psykologen så fick det mig att undra om något av detta verkligen hade hänt? Vi vet ju att han hade ett mindre psykbryt i första boken och jag har alltid undrat över att han lyckades hitta en ny grupp bestående av en kille och två tjejer.
Allt verkade så konstigt nu, allra helst när han citerar Poe i slutet, och jag tycker att allt löste sig så himla bra i slutet. De blev räddade, alla kunde botas, han hittade och räddade Caleb, Felicitys bror klarade sig, osv. Har allting verkligen hänt eller är Jesse psykiskt sjuk?
- Om Jesse inte är knäpp, så tyckte jag att det var mycket ologiska saker i slutet och väldigt få förklaringar. Vem attackerade dem? Var det USA och varför anföll de sina egna trupper? Vad hände med resten av världen? Återvände Jesse till Australien? Vad var meningen med viruset och hur hittade man ett botemedel så snabbt?
För många frågos, för få svar.
spoilers slut.
Mitt slutbetyg för denna serie blir att jag ångrar inte att jag läste den, för det mesta var den helt okej och jag älskade de två första böckernas cliffhangers. Förmodligen så tillhörde jag helt fel målgrupp och det var inget för mig. En helt okej serie, men inget jag rekommenderar.
4 / 10
torsdag 18 april 2013
Execution - Alexander Gordon Smith
Titel: Execution
Författare: Alexander Gordon Smith
Serie: Escape From Furnace #5
Sidor: 312
Spoilervarning! Spoilers från tidigare böcker i serien förekommer.
Alex Sawyer has escaped his underground nightmare to discover the whole world has become a prison, and Alfred Furnace is its master. Monsters rule the streets, leaving nothing but murder in their wake. Those who do not die become slaves to Furnace’s reign of cruelty. Alex is a monster too. He is the only one who can stop Furnace but in doing so he could destroy everything. Is he the executed or the executioner? Who will die? All Alex knows is that one way or another, it all ends now.
Jag har faktiskt väntat med att läsa Execution, då jag verkligen inte ville säga 'hejdå' till serien. Escape From Furnace har varit en riktigt bra läsupplevelse och Execution är en utav de bästa böckerna i serien .
Jag tror jag har sagt det efter varje bok, men detta är en serie som blir mer och mer skrämmande för varje bok. Beskrivningarna är otroligt fantasirika och monstren är väldigt otäcka. Jag spenderar lång tid med att riktigt bygga upp allt framför mig och det blir nästan som en liten skräckfilm i huvudet.
När det kommer till karaktärerna så gillar jag alla. Jag tycker att Alex är otroligt modig och jag tycker så synd om honom. Jag vet ingen annan huvudkaraktär som råkat ut för så många hemskheter som Alex, och efter fjärde bokens slut var jag nästan lite arg på författaren..hur mycket ska en karaktär behövas plågas? Det fanns en scen i Execution som gjorde mig alldeles gråtfärdig och det var när (markera för spoiler) Alex var hemma hos sig och såg kortet från hans föräldrar (spoiler slut).
Jag gillar Zee, Simon och Lucy, och jag tycker om att Donovan alltid finns med, trots att han är död.
Jag fick till och med en större förståelse för Alfred Furnace och jag älskade när Alex drömde om honom och det som hände i fruktträdgården.
Jag älskade slutet, det var vackert, sorgligt och hoppfullt, det perfekta slutet för denna serie. Avslutningsvis så kommer jag verkligen att sakna Escape From Furnace, och om du gillar mörker och monster är detta definitivt serien för dig och jag rekommenderar den gärna.
Favoritcitat:
"I made a promise, right there on that tower: I would find Alfred Furnace, and I would kill him. And if the world stood in my way then God help it, because I would tear it apart, I would watch it burn."
"One last breath. We all have to take one eventually.
It was over."
Författare: Alexander Gordon Smith
Serie: Escape From Furnace #5
Sidor: 312
Spoilervarning! Spoilers från tidigare böcker i serien förekommer.
Alex Sawyer has escaped his underground nightmare to discover the whole world has become a prison, and Alfred Furnace is its master. Monsters rule the streets, leaving nothing but murder in their wake. Those who do not die become slaves to Furnace’s reign of cruelty. Alex is a monster too. He is the only one who can stop Furnace but in doing so he could destroy everything. Is he the executed or the executioner? Who will die? All Alex knows is that one way or another, it all ends now.
Jag har faktiskt väntat med att läsa Execution, då jag verkligen inte ville säga 'hejdå' till serien. Escape From Furnace har varit en riktigt bra läsupplevelse och Execution är en utav de bästa böckerna i serien .
Jag tror jag har sagt det efter varje bok, men detta är en serie som blir mer och mer skrämmande för varje bok. Beskrivningarna är otroligt fantasirika och monstren är väldigt otäcka. Jag spenderar lång tid med att riktigt bygga upp allt framför mig och det blir nästan som en liten skräckfilm i huvudet.
När det kommer till karaktärerna så gillar jag alla. Jag tycker att Alex är otroligt modig och jag tycker så synd om honom. Jag vet ingen annan huvudkaraktär som råkat ut för så många hemskheter som Alex, och efter fjärde bokens slut var jag nästan lite arg på författaren..hur mycket ska en karaktär behövas plågas? Det fanns en scen i Execution som gjorde mig alldeles gråtfärdig och det var när (markera för spoiler) Alex var hemma hos sig och såg kortet från hans föräldrar (spoiler slut).
Jag gillar Zee, Simon och Lucy, och jag tycker om att Donovan alltid finns med, trots att han är död.
Jag fick till och med en större förståelse för Alfred Furnace och jag älskade när Alex drömde om honom och det som hände i fruktträdgården.
Jag älskade slutet, det var vackert, sorgligt och hoppfullt, det perfekta slutet för denna serie. Avslutningsvis så kommer jag verkligen att sakna Escape From Furnace, och om du gillar mörker och monster är detta definitivt serien för dig och jag rekommenderar den gärna.
Favoritcitat:
"I made a promise, right there on that tower: I would find Alfred Furnace, and I would kill him. And if the world stood in my way then God help it, because I would tear it apart, I would watch it burn."
"One last breath. We all have to take one eventually.
It was over."
8,5 / 10
onsdag 17 april 2013
Waiting on Wednesday - Midnight Frost
Waiting on Wednesday startades av Jill från Breaking the Spine
Det är till för att visa upp kommande böcker man längtar lite extra till.
Det är till för att visa upp kommande böcker man längtar lite extra till.
Midnight Frost av Jennifer Estep
Mythos Academy #5
Releasedatum: 30 Juli 2013
Here we go again …
Just when it seems life at Mythos Academy can’t get any more dangerous, the Reapers of Chaos manage to prove me wrong. It was just a typical night at the Library of Antiquities — until a Reaper tried to poison me. The good news is I’m still alive and kicking. The bad news is the Reaper poisoned someone else instead.
As Nike’s Champion, everyone expects me to lead the charge against the Reapers, even though I’m still hurting over what happened with Spartan warrior Logan Quinn. I’ve got to get my hands on the antidote fast — otherwise, an innocent person will die. But the only known cure is hidden in some creepy ruins — and the Reapers are sure to be waiting for me there…
Just when it seems life at Mythos Academy can’t get any more dangerous, the Reapers of Chaos manage to prove me wrong. It was just a typical night at the Library of Antiquities — until a Reaper tried to poison me. The good news is I’m still alive and kicking. The bad news is the Reaper poisoned someone else instead.
As Nike’s Champion, everyone expects me to lead the charge against the Reapers, even though I’m still hurting over what happened with Spartan warrior Logan Quinn. I’ve got to get my hands on the antidote fast — otherwise, an innocent person will die. But the only known cure is hidden in some creepy ruins — and the Reapers are sure to be waiting for me there…
tisdag 16 april 2013
Top Ten Tuesday - Books I Want For My Birthday
Varje tisdag anordnar The Broke and the Bookish en Top Ten Tuesday.
Här ger man sin Topp 10 i veckans valda ämne som denna vecka är:
Här ger man sin Topp 10 i veckans valda ämne som denna vecka är:
REWIND - pick a past topic you missed or one you want to revisit!
Istället för att välja ett gammalt ämne denna vecka så beslöt jag mig för att välja ett eget.
Eftersom jag snart fyller år så blir detta:
Top Ten Books I Want For My Birthday.
10. This is What Happy Looks Like av Jennifer E. Smith
9. In the Shadow of Blackbirds av Cat Winters
8. Paper Valentine av Brenna Yovanoff
7. Light av Michael Grant
6. 17 & Gone av Nova Ren Suma
5. Altered av Jennifer Rush
4. With All My Soul av Rachel Vincent
3. The Nightmare Affair av Mindee Arnett
2. The Madman's Daughter av Megan Shepherd
1. Rebel Heart av Moira Young
Jag tar gärna emot tips på andra böcker att önska mig, om ni har några sådana! :)
måndag 15 april 2013
Slammed - Colleen Hoover
Titel: Slammed
Författare: Colleen Hoover
Serie: Slammed #1
Sidor: 317
Following the unexpected death of her father, eighteen-year-old Layken becomes the rock for both her mother and younger brother. She appears resilient and tenacious, but inside, she's losing hope. Then she meets her new neighbor Will, a handsome twenty-one-year-old whose mere presence leaves her flustered and whose passion for poetry slams thrills her.
Not long after a heart-stopping first date during which each recognizes something profound and familiar in the other, they are slammed to the core when a shocking discovery brings their new relationship to a sudden halt. Daily interactions become impossibly painful as they struggle to find a balance between the feelings that pull them together and the forces that tear them apart. Only through the poetry they share are they able to speak the truth that is in their hearts and imagine a future where love is cause for celebration, not regret.
Jag har sett Slammed hyllas nästan överallt, men det var efter Saras recension jag verkligen beslöt mig för att läsa den, och nu måste jag sälla mig till skaran som älskar den, för wow, vilken bok.
Från början så trodde jag att det mest bara skulle vara en vanlig kärleksbok och jag blev väldigt överraskad över alla stora och tunga ämnen den tog upp. Jag förvånade över hur mycket boken berörde mig och jag började gråta så många gånger att jag tappade räkningen.
Jag älskade, älskade slam poesin och nästan varenda dikt fick tårarna att rinna (allra helst Wills första och Eddies). Jag har aldrig hört talas om det tidigare, och det var faktiskt det allra bästa med boken.
Jag gillade både Lake och Will, jag tyckte att de kompletterade varandra väldigt bra och jag älskade deras relation, allra helst, i början. Jag älskade Kel och Caulder, så roliga och så gulliga.
Min favoritkaraktär var Eddie, hon var charmig och härlig. Den bästa scenen i hela boken var hennes födelsedag, jag kunde inte sluta gråta.
Jag gillade slutet, jag tyckte det var väldigt passande och jag känner mig nästan besviken på att det kommer fler böcker. Naturligtvis tänker jag läsa dem, men slutet var ganska perfekt i mina ögon.
Slammed var för mig en väldigt känslosam läsupplevelse, det är en fantastisk bok och jag rekommenderar den verkligen.
Favoritcitat:
“If I live the life I'm given, I won't be scared to die.”
“Despite my objections I realize, almost pathetically, that I have just experienced the most passionate kiss I've ever received from a guy - and it was on the freaking forehead!”
Författare: Colleen Hoover
Serie: Slammed #1
Sidor: 317
Following the unexpected death of her father, eighteen-year-old Layken becomes the rock for both her mother and younger brother. She appears resilient and tenacious, but inside, she's losing hope. Then she meets her new neighbor Will, a handsome twenty-one-year-old whose mere presence leaves her flustered and whose passion for poetry slams thrills her.
Not long after a heart-stopping first date during which each recognizes something profound and familiar in the other, they are slammed to the core when a shocking discovery brings their new relationship to a sudden halt. Daily interactions become impossibly painful as they struggle to find a balance between the feelings that pull them together and the forces that tear them apart. Only through the poetry they share are they able to speak the truth that is in their hearts and imagine a future where love is cause for celebration, not regret.
Jag har sett Slammed hyllas nästan överallt, men det var efter Saras recension jag verkligen beslöt mig för att läsa den, och nu måste jag sälla mig till skaran som älskar den, för wow, vilken bok.
Från början så trodde jag att det mest bara skulle vara en vanlig kärleksbok och jag blev väldigt överraskad över alla stora och tunga ämnen den tog upp. Jag förvånade över hur mycket boken berörde mig och jag började gråta så många gånger att jag tappade räkningen.
Jag älskade, älskade slam poesin och nästan varenda dikt fick tårarna att rinna (allra helst Wills första och Eddies). Jag har aldrig hört talas om det tidigare, och det var faktiskt det allra bästa med boken.
Jag gillade både Lake och Will, jag tyckte att de kompletterade varandra väldigt bra och jag älskade deras relation, allra helst, i början. Jag älskade Kel och Caulder, så roliga och så gulliga.
Min favoritkaraktär var Eddie, hon var charmig och härlig. Den bästa scenen i hela boken var hennes födelsedag, jag kunde inte sluta gråta.
Jag gillade slutet, jag tyckte det var väldigt passande och jag känner mig nästan besviken på att det kommer fler böcker. Naturligtvis tänker jag läsa dem, men slutet var ganska perfekt i mina ögon.
Slammed var för mig en väldigt känslosam läsupplevelse, det är en fantastisk bok och jag rekommenderar den verkligen.
Favoritcitat:
“If I live the life I'm given, I won't be scared to die.”
“Despite my objections I realize, almost pathetically, that I have just experienced the most passionate kiss I've ever received from a guy - and it was on the freaking forehead!”
“And if you've ever grown up with dreams in your head about life, and how one of these days you would pirate your own ship and have your own crew and that all of
the mermaids
would love
only
you?
Well, you would realize...
Like I eventually realized...
That all the good things about her?
All the beautiful?
It's not real.
It's fake.
So you keep your ocean,
I'll take the Lake.”
8 / 10
8 / 10
söndag 14 april 2013
Cover Characteristic - Butterflies
Varje vecka anordnas Cover Characteristic av Sugar and Snark
Här anger man sina 5 favoritomslag av veckans vald ämne, och
idag är det: Butterflies.
Här anger man sina 5 favoritomslag av veckans vald ämne, och
idag är det: Butterflies.
5. Fragile Eternity av Melissa Marr
4. My Soul to Steal av Rachel Vincent
3. Switched av Amanda Hocking
2. The Other Life av Susanne Winnacker
1. Incarnate av Jodi Meadows
lördag 13 april 2013
fredag 12 april 2013
Kiss of Frost - Jennifer Estep
Titel: Kiss of Frost
Författare: Jennifer Estep
Serie: Mythos Academy #2
Sidor: 337
Spoilervarning! Spoilers från tidigare böcker i serien förekommer.
I’m Gwen Frost, a second-year warrior-in-training at Mythos Academy, and I have no idea how I’m going to survive the rest of the semester. One day, I’m getting schooled in swordplay by the guy who broke my heart—the drop-dead gorgeous Logan who slays me every time. Then, an invisible archer in the Library of Antiquities decides to use me for target practice. And now, I find out that someone at the academy is really a Reaper bad guy who wants me dead. I’m afraid if I don’t learn how to live by the sword—with Logan’s help—I just might die by the sword...
Kiss of Frost var faktiskt snäppet bättre än Touch of Frost och jag är glad att säga att jag har hittat en ny favoritserie.
Det mest intressanta med denna serie är all mytologi och jag älskar hur den vävs in i handlingen. Jag fastnade väldigt lätt i boken och trots att jag lagt ifrån mig den för att gå och lägga mig, så slutade det med att jag gick och plockade upp den igen och sedan släckte jag inte lampan förrän boken var utläst. Den gick väldigt fort att läsa och takten är hela tiden hög.
Jag älskar alla karaktärerna. Gwen är så himla charmig och jag gillar att hon hela tiden blir starkare och smartare (även om det tar på tok för lång tid för henne att lisa ut vem som är the bad guy). Jag älskar Daphne, Carson, Oliver och Grandma Frost, men min favorit är, återigen, Logan, som jag har något av en karaktärscrush på (“What are you smiling at?’ - ‘Oh, nothing much. Just my hero”). Det är så självklart hur mycket han tycker om Gwen och jag är glad att det äntligen börjar hända saker.
Jag är lite besviken på bokens förutsägbarhet och det var väldigt lätt att lista ut vem som var the bad guy, men trots detta så fullkomligt älskar jag den och jag fick tvinga mig själv att gå och lägga mig istället för att börja läsa tredje boken på en gång.
Favoritcitat (mindre spoilers på sista citatet):
“I did not glow with the thrill of battle. Cringe, yes. Glow, no.”
“The wolf stared down at me, paws still on my chest, its shaggy tail thumping from side to side and spraying us both with snow. It seemed like...it expected me to do something. Maybe my mind was completley gone, because there was only one thing I could thing of right now that might satisfy it. I reached up en awkwardly patted the side of its head, since that was al i could reach.
"Nice puppy," I whispered, and passed out.”
“Two students severely injured, you yourself covered in blood, a Reaper on the premises, a Fenrir wolf running around loose somewhere, and extensive property damage to the resort. Well?" Nickamedes snapped. "What do you have to say for yourself, Gwendolyn?"
I thought for a second, then grinned at him. "I followed your directions exactly. I never set one foot outside the hotel.”
Författare: Jennifer Estep
Serie: Mythos Academy #2
Sidor: 337
Spoilervarning! Spoilers från tidigare böcker i serien förekommer.
I’m Gwen Frost, a second-year warrior-in-training at Mythos Academy, and I have no idea how I’m going to survive the rest of the semester. One day, I’m getting schooled in swordplay by the guy who broke my heart—the drop-dead gorgeous Logan who slays me every time. Then, an invisible archer in the Library of Antiquities decides to use me for target practice. And now, I find out that someone at the academy is really a Reaper bad guy who wants me dead. I’m afraid if I don’t learn how to live by the sword—with Logan’s help—I just might die by the sword...
Kiss of Frost var faktiskt snäppet bättre än Touch of Frost och jag är glad att säga att jag har hittat en ny favoritserie.
Det mest intressanta med denna serie är all mytologi och jag älskar hur den vävs in i handlingen. Jag fastnade väldigt lätt i boken och trots att jag lagt ifrån mig den för att gå och lägga mig, så slutade det med att jag gick och plockade upp den igen och sedan släckte jag inte lampan förrän boken var utläst. Den gick väldigt fort att läsa och takten är hela tiden hög.
Jag älskar alla karaktärerna. Gwen är så himla charmig och jag gillar att hon hela tiden blir starkare och smartare (även om det tar på tok för lång tid för henne att lisa ut vem som är the bad guy). Jag älskar Daphne, Carson, Oliver och Grandma Frost, men min favorit är, återigen, Logan, som jag har något av en karaktärscrush på (“What are you smiling at?’ - ‘Oh, nothing much. Just my hero”). Det är så självklart hur mycket han tycker om Gwen och jag är glad att det äntligen börjar hända saker.
Jag är lite besviken på bokens förutsägbarhet och det var väldigt lätt att lista ut vem som var the bad guy, men trots detta så fullkomligt älskar jag den och jag fick tvinga mig själv att gå och lägga mig istället för att börja läsa tredje boken på en gång.
Favoritcitat (mindre spoilers på sista citatet):
“I did not glow with the thrill of battle. Cringe, yes. Glow, no.”
“The wolf stared down at me, paws still on my chest, its shaggy tail thumping from side to side and spraying us both with snow. It seemed like...it expected me to do something. Maybe my mind was completley gone, because there was only one thing I could thing of right now that might satisfy it. I reached up en awkwardly patted the side of its head, since that was al i could reach.
"Nice puppy," I whispered, and passed out.”
“Two students severely injured, you yourself covered in blood, a Reaper on the premises, a Fenrir wolf running around loose somewhere, and extensive property damage to the resort. Well?" Nickamedes snapped. "What do you have to say for yourself, Gwendolyn?"
I thought for a second, then grinned at him. "I followed your directions exactly. I never set one foot outside the hotel.”
10 / 10
torsdag 11 april 2013
Survivor - James Phelan
Författare: James Phelan
Serie: Alone #2
Sidor: 262
Jesse is alone. His friends are gone. His supplies are gone. And the chasers, the zombies, are getting bolder. So when he starts to see signs of other humans, he can't believe his luck. But in post-incident New York, the only thing more dangerous than the chasers are the survivors.
Survivor är snäppet sämre än Chasers. Det som stör mig är att det aldrig blir spännande. Konceptet är bra och detta har kunnat vara en bra zombieserie om inte James Phelan hela tiden hoppar över spänningen. Istället för att slänga in lite action och nära döden upplevelser, så går det mest ut på följande scenarier:
1. Jesse är ute på gatorna. Han ser ett gäng Chasers. Jesse gömmer sig. Alla Chasers missar honom och går bara förbi.
2. Jesse är ute på gatorna. Han ser ett gäng Chasers. De jagar honom, men han springer jättesnabbt och de kommer inte ens i närheten av honom. Jesse gömmer sig. Alla Chasers missar honom och springer förbi.
Det är oerhört störande att hela tiden bli lurad på spänningen. Varje gång Jesse såg ett gäng Chasers började jag hoppas, och varje gång lämnade författaren mig besviken.
Karaktärerna är fortfarande ganska tråkiga. Efter den stora twisten i förra boken är nu Jesse ensam och han söker desperat efter andra som överlevt. Till sist har han hittat tre andra, Rachel, Felicity och Caleb, och försöker föra samman dem till en grupp och övertala dem att försöka lämna staden.
Av de nya karaktärerna så är det Rachel jag finner mest intressant, men tyvärr lär man aldrig känna någon av dem på djupet.
Återigen avslutat författaren med en mega twist, och den gjorde genast boken bättre. Själva twisten gör att jag ger boken ett högre betyg än vad jag först hade tänkt, och jag ser någorlunda fram emot den sista boken.
4 / 10
onsdag 10 april 2013
Things I Can't Forget - Miranda Kenneally
Titel: Things I Can't Forget
Författare: Miranda Kenneally
Serie: Hundred Oaks #3
Sidor: 308
Kate has always been the good girl. Too good, according to some people at school—although they have no idea the guilty secret she carries. But this summer, everything is different…
This summer she’s a counselor at Cumberland Creek summer camp, and she wants to put the past behind her. This summer Matt is back as a counselor too. He’s the first guy she ever kissed, and he’s gone from a geeky songwriter who loved The Hardy Boys to a buff lifeguard who loves to flirt…with her.
Kate used to think the world was black and white, right and wrong. Turns out, life isn’t that easy…
Jag har tyckt mycket om Miranda Kenneallys tidigare böcker och Things I Can't Forget var ett måste att läsa. Jag har väldigt blandade känslor efter att ha läst denna bok, jag tyckte inte alls om huvudkaraktären men jag gillade boken och kunde inte sluta läsa den. Miranda Kenneally har något speciellt som gör att jag alltid slukar hennes böcker.
Det är väldigt mycket religion i boken, något som jag inte brukar vara speciellt förtjust i, men just i denna bok fungerar det. Boken utspelar sig mestadels på ett läger för kristna och det var intressant att se hur olika karaktärerna såg på sin religion.
Jag hade väldigt svårt för Kates åsikter, hon ansåg att det är en synd att ha sex före äktenskapet (vilket jag tycker att det är upp till var och en och det är absolut inget fel om man vill vänta, det som störde mig är sättet Kate ser ner på alla som faktiskt har sex och hur hon direkt bestämmer att de är syndare), att det är en synd att göra abort och att Gud är avundsjuk om man inte älskar honom mest. Jag förstår förstås den bakomliggande tanken att alla har olika tro, och måste komma fram till själv vad som är rätt eller fel, men Kates intolerans irriterade mig var och varannan sida.
Som ni har förstått så störde jag mig mycket, och ofta, på Kate. Hon är otroligt trångsynt och fördömande, allt ska vara på hennes sätt och det är bara hennes åsikter som är de rätta. Till och med andra kyrkor som inte följer hennes "regler" är felande. Dessutom är hon väldigt pryd och det gick så långt att det gjorde mig förbannad. För er som har läst Stealing Parker så kan jag säga att Kate tillhör Parkers kyrka och det säger nog det mesta.
Jag gillade kärleksintresset Matt, han var gullig och charmig. Jag gillade även de flesta av bi-karakärerna. Parker och Will har stora roller, vilket jag älskade (det var nog det bästa i hela boken). Det var roligt att se hur deras relation har utvecklats och hur det har gått med deras "happily ever after".
Nu kanske det låter som att jag inte alls gillade boken, men det gjorde jag. Things I Can't Forget är, som vanligt, en charmig och mysig bok. Miranda Kenneally fortsätter att bevisa att hon är en författare värd att hålla koll på.
Författare: Miranda Kenneally
Serie: Hundred Oaks #3
Sidor: 308
Kate has always been the good girl. Too good, according to some people at school—although they have no idea the guilty secret she carries. But this summer, everything is different…
This summer she’s a counselor at Cumberland Creek summer camp, and she wants to put the past behind her. This summer Matt is back as a counselor too. He’s the first guy she ever kissed, and he’s gone from a geeky songwriter who loved The Hardy Boys to a buff lifeguard who loves to flirt…with her.
Kate used to think the world was black and white, right and wrong. Turns out, life isn’t that easy…
Jag har tyckt mycket om Miranda Kenneallys tidigare böcker och Things I Can't Forget var ett måste att läsa. Jag har väldigt blandade känslor efter att ha läst denna bok, jag tyckte inte alls om huvudkaraktären men jag gillade boken och kunde inte sluta läsa den. Miranda Kenneally har något speciellt som gör att jag alltid slukar hennes böcker.
Det är väldigt mycket religion i boken, något som jag inte brukar vara speciellt förtjust i, men just i denna bok fungerar det. Boken utspelar sig mestadels på ett läger för kristna och det var intressant att se hur olika karaktärerna såg på sin religion.
Jag hade väldigt svårt för Kates åsikter, hon ansåg att det är en synd att ha sex före äktenskapet (vilket jag tycker att det är upp till var och en och det är absolut inget fel om man vill vänta, det som störde mig är sättet Kate ser ner på alla som faktiskt har sex och hur hon direkt bestämmer att de är syndare), att det är en synd att göra abort och att Gud är avundsjuk om man inte älskar honom mest. Jag förstår förstås den bakomliggande tanken att alla har olika tro, och måste komma fram till själv vad som är rätt eller fel, men Kates intolerans irriterade mig var och varannan sida.
Som ni har förstått så störde jag mig mycket, och ofta, på Kate. Hon är otroligt trångsynt och fördömande, allt ska vara på hennes sätt och det är bara hennes åsikter som är de rätta. Till och med andra kyrkor som inte följer hennes "regler" är felande. Dessutom är hon väldigt pryd och det gick så långt att det gjorde mig förbannad. För er som har läst Stealing Parker så kan jag säga att Kate tillhör Parkers kyrka och det säger nog det mesta.
Jag gillade kärleksintresset Matt, han var gullig och charmig. Jag gillade även de flesta av bi-karakärerna. Parker och Will har stora roller, vilket jag älskade (det var nog det bästa i hela boken). Det var roligt att se hur deras relation har utvecklats och hur det har gått med deras "happily ever after".
Nu kanske det låter som att jag inte alls gillade boken, men det gjorde jag. Things I Can't Forget är, som vanligt, en charmig och mysig bok. Miranda Kenneally fortsätter att bevisa att hon är en författare värd att hålla koll på.
7 / 10
Waiting on Wednesday - Crown of Midnight
Waiting on Wednesday startades av Jill från Breaking the Spine
Det är till för att visa upp kommande böcker man längtar lite extra till.
Det är till för att visa upp kommande böcker man längtar lite extra till.
Crown of Midnight av Sarah J. Maas
Throne of Glass #2
Releasedatum: 27 Augusti 2013
After a year of hard
labor in the Salt Mines of Endovier, eighteen-year-old assassin Celaena
Sardothien has won the king's contest to become the new royal assassin.
Yet Celaena is far from loyal to the crown – a secret she hides from
even her most intimate confidantes.
Keeping up the deadly charade—while pretending to do the king's bidding—will test her in frightening new ways, especially when she's given a task that could jeopardize everything she's come to care for. And there are far more dangerous forces gathering on the horizon -- forces that threaten to destroy her entire world, and will surely force Celaena to make a choice.
Where do the assassin’s loyalties lie, and who is she most willing to fight for?
Keeping up the deadly charade—while pretending to do the king's bidding—will test her in frightening new ways, especially when she's given a task that could jeopardize everything she's come to care for. And there are far more dangerous forces gathering on the horizon -- forces that threaten to destroy her entire world, and will surely force Celaena to make a choice.
Where do the assassin’s loyalties lie, and who is she most willing to fight for?
tisdag 9 april 2013
Top Ten Tuesday - Favorite Books I Read Before I Was A Blogger
Varje tisdag anordnar The Broke and the Bookish en Top Ten Tuesday.
Här ger man sin Topp 10 i veckans valda ämne som denna vecka är:
Top Ten Favorite Books I Read Before I Was A Blogger.
10. A Million Suns av Beth Revis
9. Article 5 av Kristen Simmons
8. Clockwork Prince av Cassandra Clare
7. Demonglass av Rachel Hawkins
6. City of Glass av Cassandra Clare
5. Jellicoe Road av Melina Marchetta
4. Cracked Up to Be av Courtney Summers
3. Catching Fire av Suzanne Collins
2. Delirium av Lauren Oliver
1. Harry Potter serien av J.K. Rowling
måndag 8 april 2013
Liebster Blog Award
Jag har fått utmärkelsen av finaste Maddie, tack så hemskt mycket!
Utmärkelsen går ut på att jag ska svara på 9 frågor och sedan skicka den vidare.
Vad ville du bli när du var liten?
Jag älskade hästar, så jag har för mig att jag ville bli veterinär eller ridlärare.
När jag var lite äldre ville jag, tack vare John Grishams böcker, bli advokat.
Vad är du idag?
Pass.
Vart vill du helst resa?
Just nu vill jag väldigt gärna åka till London och besöka Warner Bros Studio Tour - The making
of Harry Potter.
Var ser du dig själv om fem år?
Jag har ingen som helst aning. Framtiden är för svår för att tänka på.
Rött eller vitt?
Jag vet inte hur jag ska tolka frågan. Gäller det vin säger jag inget av dem, gäller det
färgen så väljer jag rött.
Sommar eller vinter?
Jag älskar vintern under December månad, sedan hatar jag den. Är inte sådär överdrivet
förtjust i sommaren heller. Jag väljer våren.
Skog eller hav?
Hav, så länge jag bottnar i det och det inte finns hajar.
Vad gör dig ledsen?
För mycket. Död, sjukdomar, orättvisor, djurplågeri..för att nämna några.
Vad är det bästa du vet?
Min man, mina hundar & katt, mina systrar och min familj.
Böcker, tv-serier, filmer, Buffy the Vampire Slayer, färgen rosa, att pyssla. Harry Potter. Bra musik.
Nu ska jag alltså skicka vidare den här utmärkelsen till 5 andra bloggare. Jag tror att nästan
alla har fått den, men några jag inte tror har gjort den och som jag vill ge till är:
Eve på min bok och jag och Rebecka från Mina Thoughts
Unspoken - Sarah Rees Brennan
Titel: Unspoken
Författare: Sarah Rees Brennan
Serie: The Lynburn Legacy #1
Sidor: 370
Kami Glass is in love with someone she's never met - a boy the rest of the world is convinced is imaginary. This has made her an outsider in the sleepy English town of Sorry-in-the-Vale, but she doesn't complain. She runs the school newspaper and keeps to herself for the most part - until disturbing events begin to happen. There has been screaming in the woods and the dark, abandoned manor on the hill overlooking the town has lit up for the first time in 10 years. The Lynburn family, who ruled the town a generation ago and who all left without warning, have returned. As Kami starts to investigate for the paper, she finds out that the town she has loved all her life is hiding a multitude of secrets- and a murderer- and the key to it all just might be the boy in her head. The boy who everyone thought was imaginary may be real...and he may be dangerous.
Jag fick Unspoken i julklapp och såg mycket fram emot att läsa den, lite senare såg jag Anna på Boktyckes recension och blev ännu mer sugen på att läsa den, men andra böcker kom emellan och det blev inte av att jag plockade upp den förrän alldeles nyligen. Jag var lite orolig att mina förväntningar skulle vara för höga, men det visade sig att boken var lika fantastiskt bra som jag trodde att den skulle vara!
Det bästa med Unspoken är karaktärerna. Jag avgudade och tokälskade alla. Kami, våran huvudkaraktär, är otroligt speciell och charmig. Hon är väldigt smart och kvicktänkt. Hon är livlig, hon gör vad hon vill och ber inte om ursäkt, dessutom är hon lojal, modig och mån om de hon älskar. Kami är en frisk fläkt i YA litteraturen och en ny favoritkaraktär.
Vi har Angela, Kamis bästa kompis, som är skolans snyggaste tjej. Istället för det gamla vanliga så är dock Angela otroligt lat och hon tycker inte alls om andra människor. Angelas bror, Rusty, är precis lika lat, fast mycket trevligare.
Jag älskade Kamis familj, allra helst hennes pappa, och jag älskade Holly, Kamis andra kompis.
Jag var väldigt nyfiken på Lynburn familjen och fann dem otroligt intressanta. Jag gillade både Ash och Jared, och Ash blev mycket mer intressant i slutet. När boken var slut så läste jag den korta e-novellen om Jared (The Spring Before I Met You), vilken förklarade så mycket mer om Jared och fick mig att se det där lilla extra jag saknat hos honom tidigare.
Jag älskar bandet som finns mellan Kami & Jared, det är så oerhört fint och jag gillar att det handlar om så mycket mer än bara kärlek.
Något jag tyckte om är att det inte handlar om någon insta-love och en massa kärlek, utan mycket av fokusen ligger på mysteriet i boken, ett mysterium jag fann både spännande och oförutsägbart.
Jag älskar sätter Sarah Rees Brennan skriver på och jag fastnade fort för boken. Den är väldigt, väldigt rolig och jag skrattade var och varannan sida.
Slutet krossade mitt hjärta lite, och jag blev så ledsen. Ser väldigt mycket fram emot nästa bok och jag är glad att inte behöva vänta så länge (September).
Jag vet inte hur många gånger jag använt ordet älskar i denna recension, men det var verkligen det jag gjorde. Jag älskade handlingen, jag ÄLSKADE karaktärerna och jag älskade humorn i boken. Kort sagt så älskade jag Unspoken. Läs den!
Favoritcitat:
“You’re crazy,” said her best friend, Angela, as the bell rang to signal five minutes before the first class on the first day back at school.
“They said that about all the great visionaries.”.
“You know who else they said it about?” Angela demanded. “All the actual crazy people.”
“Angela spared a glare for Kami, and then resumed her marathon glaring session at Jared. 'It's too weird. I'm going to call you Carl.'
Jared scowled. 'I don't want you to call me Carl.'
'That's interesting, Carl,' said Angela, cheering up.”
“Why are you putting on lip gloss, my daughter?” Dad asked. “Trip to the library? Trip to the nunnery? I hear the nunneries are nice this time of year”
…
“Is this true, Kami? Are you going out on a date?” Dad asked tragically. “Wearing that? Wouldn’t you fancy a shapeless cardigan instead? You rock a shapeless cardigan, honey.”
“What the hell is going on?" demanded Kami's dad, advancing with his black eyes snapping. Jared blurted, "My intentions are honourable."
Kami sat up straight in her bed and stared in Jared's direction. "Are you completely crazy?" she wanted to know. "This isn't the eighteenth century. How do you think that's going to help?"
"Well, I mean," Jared said, back against the wall like a cornered animal. "When we're older. I mean-"
"Please shut up," Kami begged.
"I agree with Kami," said Dad. "When you're in an abyss-like hole, quit digging.”
"Oh, Rusty, why did you let her in?" Angela said. "We could have just lain down on the floor until she went away. We could've had a nice floor nap."
"Have you guys eaten?" Kami asked. "I'm starving."
"Cooking is so much trouble," Rusty said mournfully.
"You could order in," Kami suggested.
"Delivery people are so annoying," Angela responded."
Författare: Sarah Rees Brennan
Serie: The Lynburn Legacy #1
Sidor: 370
Kami Glass is in love with someone she's never met - a boy the rest of the world is convinced is imaginary. This has made her an outsider in the sleepy English town of Sorry-in-the-Vale, but she doesn't complain. She runs the school newspaper and keeps to herself for the most part - until disturbing events begin to happen. There has been screaming in the woods and the dark, abandoned manor on the hill overlooking the town has lit up for the first time in 10 years. The Lynburn family, who ruled the town a generation ago and who all left without warning, have returned. As Kami starts to investigate for the paper, she finds out that the town she has loved all her life is hiding a multitude of secrets- and a murderer- and the key to it all just might be the boy in her head. The boy who everyone thought was imaginary may be real...and he may be dangerous.
Jag fick Unspoken i julklapp och såg mycket fram emot att läsa den, lite senare såg jag Anna på Boktyckes recension och blev ännu mer sugen på att läsa den, men andra böcker kom emellan och det blev inte av att jag plockade upp den förrän alldeles nyligen. Jag var lite orolig att mina förväntningar skulle vara för höga, men det visade sig att boken var lika fantastiskt bra som jag trodde att den skulle vara!
Det bästa med Unspoken är karaktärerna. Jag avgudade och tokälskade alla. Kami, våran huvudkaraktär, är otroligt speciell och charmig. Hon är väldigt smart och kvicktänkt. Hon är livlig, hon gör vad hon vill och ber inte om ursäkt, dessutom är hon lojal, modig och mån om de hon älskar. Kami är en frisk fläkt i YA litteraturen och en ny favoritkaraktär.
Vi har Angela, Kamis bästa kompis, som är skolans snyggaste tjej. Istället för det gamla vanliga så är dock Angela otroligt lat och hon tycker inte alls om andra människor. Angelas bror, Rusty, är precis lika lat, fast mycket trevligare.
Jag älskade Kamis familj, allra helst hennes pappa, och jag älskade Holly, Kamis andra kompis.
Jag var väldigt nyfiken på Lynburn familjen och fann dem otroligt intressanta. Jag gillade både Ash och Jared, och Ash blev mycket mer intressant i slutet. När boken var slut så läste jag den korta e-novellen om Jared (The Spring Before I Met You), vilken förklarade så mycket mer om Jared och fick mig att se det där lilla extra jag saknat hos honom tidigare.
Jag älskar bandet som finns mellan Kami & Jared, det är så oerhört fint och jag gillar att det handlar om så mycket mer än bara kärlek.
Något jag tyckte om är att det inte handlar om någon insta-love och en massa kärlek, utan mycket av fokusen ligger på mysteriet i boken, ett mysterium jag fann både spännande och oförutsägbart.
Jag älskar sätter Sarah Rees Brennan skriver på och jag fastnade fort för boken. Den är väldigt, väldigt rolig och jag skrattade var och varannan sida.
Slutet krossade mitt hjärta lite, och jag blev så ledsen. Ser väldigt mycket fram emot nästa bok och jag är glad att inte behöva vänta så länge (September).
Jag vet inte hur många gånger jag använt ordet älskar i denna recension, men det var verkligen det jag gjorde. Jag älskade handlingen, jag ÄLSKADE karaktärerna och jag älskade humorn i boken. Kort sagt så älskade jag Unspoken. Läs den!
Favoritcitat:
“You’re crazy,” said her best friend, Angela, as the bell rang to signal five minutes before the first class on the first day back at school.
“They said that about all the great visionaries.”.
“You know who else they said it about?” Angela demanded. “All the actual crazy people.”
“Angela spared a glare for Kami, and then resumed her marathon glaring session at Jared. 'It's too weird. I'm going to call you Carl.'
Jared scowled. 'I don't want you to call me Carl.'
'That's interesting, Carl,' said Angela, cheering up.”
“Why are you putting on lip gloss, my daughter?” Dad asked. “Trip to the library? Trip to the nunnery? I hear the nunneries are nice this time of year”
…
“Is this true, Kami? Are you going out on a date?” Dad asked tragically. “Wearing that? Wouldn’t you fancy a shapeless cardigan instead? You rock a shapeless cardigan, honey.”
“What the hell is going on?" demanded Kami's dad, advancing with his black eyes snapping. Jared blurted, "My intentions are honourable."
Kami sat up straight in her bed and stared in Jared's direction. "Are you completely crazy?" she wanted to know. "This isn't the eighteenth century. How do you think that's going to help?"
"Well, I mean," Jared said, back against the wall like a cornered animal. "When we're older. I mean-"
"Please shut up," Kami begged.
"I agree with Kami," said Dad. "When you're in an abyss-like hole, quit digging.”
"Oh, Rusty, why did you let her in?" Angela said. "We could have just lain down on the floor until she went away. We could've had a nice floor nap."
"Have you guys eaten?" Kami asked. "I'm starving."
"Cooking is so much trouble," Rusty said mournfully.
"You could order in," Kami suggested.
"Delivery people are so annoying," Angela responded."
9,5 / 10
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)