Här är jag lite personlig...

Jag brukar inte vara så personlig av mig här på bloggen. Delvis för att jag kan vara ganska så reserverad, och delvis för att jag anser bloggen att vara mitt forum för min passion gällande böcker. Men nu tänker jag göra en kort historia lång, mestadels för att jag vill skriva av mig lite.

Vissa läsare vet redan det här, men jag har under väldigt många år lidit av depression/bipolär typ 2. Det började under mina tidiga tonår, ledde till att jag aldrig klarade av gymnasiet, och när jag var 20 var det så illa att man sjukskrev mig. Sedan spenderade jag nästan 10 år i ett vakum. Ingenting hände, jag mådde bara dåligt, och hade långa perioder när jag knappt vågade lämna lägenheten. Att gå i affärer eller att äta ute var i princip en omöjlighet. Jag tappade alla mina vänner och levde i regel ett väldigt ensamt liv. Som tur var så hade jag min familj, min exman och mina hundar, vilket hjälpte.

Jag gick igenom ett par rehabiliteringsförsök, men ingenting fungerade under en längre tid. När man fyller 30 får man dock inte vara sjukskriven om man inte prövat sin arbetsförmåga, så när jag var 29 skrevs jag in i ett ganska så nytt program, och efter mycket slit och många utvecklande samtal så började jag att arbetspröva tre dagar i veckan. Vilket senare ledde till en ny arbetsprövning och halvtidsanställning på det bibliotek och folkets hus där jag idag arbetar. Och trivs super.

Under de två åren jag arbetat har jag utvecklats oerhört mycket som person, och börjar mer och mer hitta tillbaka till mig själv igen. Och jag är så glad, för jag hade en period där jag var ganska så säker på att mitt liv faktiskt aldrig skulle bli bättre. Men om det är någonting som jag alltid har saknat så är det en gymnasieutbildning. Det har stört mig oerhört att det inte sattes in resurser att hjälpa mig när jag var tonåring och djupt deprimerad. Och det gör mig irriterad att veta att så många ungdomar hamnar i samma sits i dagsläget. Jag har länge inte ansett mig att ha krafter till att studera, men nu under hösten så vände det helt. Så nu har jag börjat med en kurs (religion 1), för att se hur det går och hur mycket jag klarar. Och jag är så jäkla peppad. 

Men, och det var det där här inlägget skulle gå ut på, jag känner att jag hinner inte läsa och blogga på samma sätt nu när jag både jobbar och pluggar. Och jag vet att de flesta uppdaterar sina bloggar några gånger i veckan, men jag har alltid försökt att uppdatera nästan dagligen. Och det går inte längre. Så hädanefter kommer det att bli lite mindre aktivitet här på bloggen. Jag ska göra mitt bästa för att försöka med 3-4 inlägg/veckan (för jag älskar min blogg), men vi får helt enkelt se vad som händer...

Det bästa är dock att jag trivs så bra med livet i dagsläget, och jag vill att det ska fortsätta så. Och även om jag inte har tid att kommentera lika mycket så kollar jag alltid in era bloggar dagligen. Så tack för att jag fått skriva av mig lite, och även om jag försvinner lite så är ändå mitt mål att hålla igång bloggen så mycket som möjligt. :)