Författare: Liz Coley
Serie: -
Sidor: 344
Spoilervarning! Recensionen innehåller vissa spoilers och bör inte läsas av dig som föredrar att veta så lite som möjligt om handlingen.
Angie Chapman is only 13 when she gets lost in the woods in the middle of the night.
The next thing she knows she’s returned home, scars around her wrists and ankles, physically exhausted. Her parents collapse into tears when they see her, but Angie doesn’t understand – until they tell her she has been missing, presumed dead, for three years.
Angie doesn’t remember anything from her missing years. But there are people who do – people who could tell Angie every terrifying detail, if only they weren’t locked inside her mind.
With help, Angie begins to unravel the darkest secrets of her own past.
But does she really want to know the truth?
Pretty Girl Thirteen var en väldigt känslosam läsupplevelse och det är definitivt ingen bok jag rekommenderar för yngre läsare. Den tar upp många väldigt tunga ämnen och boken var lika fängslande som hemsk och jag var väldigt illa berörd medan jag läste.
Nu vill jag passa på att spoilervarna igen, för jag tänker prata lite om det som händer, och först och främst varför inte Angie kommer ihåg något. Så sluta läs nu om du inte vill veta.
Jag kände mig ganska dum för jag förstod faktiskt inte från början varför Angie inte kunde minnas och trots min fascination för det mänskliga psyket så kunde jag inte lista ut att hon led av. Angie har alltså en Dissociativ identitetsstörning, det vill säga att hon har flera personligheter inom sig och dessa personligheter "låste in" Angie tills det att hon var i säkerhet igen.
Pretty Girl Thirteen är en hemsk, hemsk berättelse och den innehåller en hel del både fysiska och psykiska övergrepp. Vissa saker var lite förutsägbara, men många gånger väntade jag med spänning på att Angie skulle låsa upp ännu en del av sig själv och ge en ny pusselbit till vad som hänt henne.
Jag tycker att Angie var väldigt välskriven, allra helst i början när hon kämpar med att förstå att hon är 16, trots att för hennes del har det bara gått ett par dagar och hon känner sig inte en sekund över 13. Jag fann det väldigt intressant att se hur hon mognade och växte i sin rätta ålder. Angies övriga personligheter var väldigt fascinerande och jag tyckte mycket om deras berättelser.
Jag var inte så förtjust i Angies föräldrar, men jag gillade mamman betydligt mer än vad jag gillade pappan. Deras reaktioner och beteenden var både trovärdiga och intressanta och jag gillade att allt inte var perfekt bara för att Angie var hemma igen.
Det som hände med (markera för spoiler) Sammy, när han adopterade bort honom (spoiler slut) var så tragiskt och jag tror nog att det var det som berörde mig mest. Det blev ju bättre nu i slutet då (markera för spoiler) hon hittade honom igen, men jag önskar att hon sagt något och på ett sätt ville jag nästan att hon skulle behålla honom. (spoiler slut). Jag håller inte med om beslutet att hålla den en hemlighet.
Jag tror inte att Pretty Girl Thirteen är för alla, den är både obehaglig och tragisk. Jag är dock glad över att ha läst den och jag fann den väldigt fängslande. En riktigt bra bok!
8 / 10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar