Författare: Sarah Crossan
Serie: -
Sidor: 448
Recex: Ja
Sextonåriga Grace och Tippy är sammanvuxna tvillingar, förenade vid höften. De delar bokstavligt talat allt. De är två individer med egna känslor, rädslor och hemligheter, men ändå en. När familjen inte längre har råd med privatundervisning måste tvillingarna för första gången börja i en vanlig skola. Hierarkierna är stenhårda och korridorerna fyllda av nyfikna blickar, elaka viskningar och rykten. Men för första gången kan de skaffa riktiga vänner, och kanske till och med snudda vid något som tidigare varit otänkbart - den stora kärleken. Men så tvingas Grace erkänna att hon inte mår bra och plötsligt står tvillingarna inför ett omöjligt val.
Först och främst så vill jag ge ett stort tack till B. Wahlströms för recexet; tack så mycket!
Den här recension ingår i en bloggstafett, i går var det Agnes tur så kolla in hennes inlägg här.
Jag har småkollat lite på den här boken på engelska, men aldrig kommit mig för att köpa den. När den svenska översättningen kom så anmälde jag genast mitt intresse för att vara med i den här bloggstafetten. Och som tur var fick jag då äntligen chansen att läsa den. Det här är vad jag tyckte;
Först och främst så hade jag helt missat att boken skulle vara skriven på vers. Så det var en glad överraskning. Jag förväntade mig att jag skulle flyga igenom den, vilket jag även gjorde, och att det skulle vara en lättsam läsning. Så jag var definitivt inte beredd på att bli totalt förälskad, och totalt krossad. Mitt enda problem är att jag nog skulle ha föredragit att läsa den på originalspråk. Och det är definitivt inte menat som en förolämpning till översättaren, utan tvärtom så tyckte jag att översättningen var utomordentlig. Det är bara en personlig preferens från min sida.
Handlingen var väldigt gripande. Jag har aldrig sett en ungdomsbok om siamesiska tvillingar tidigare, och ärligt talat är jag inte alltför insatt i begreppet. Jag vet givetvis vad det är, och jag har sett ett par dokumentärer här och där. Men jag har ingen personlig erfarenhet, och jag uppskattade tillfället att få lära mig mer här. Jag tycker också att författaren har behandlat det på ett respektfullt och välinformerat vis. Men åter till handlingen. Gripande. Ja, oerhört. Från första sidan så var jag fast i Grace och Tippis liv. Deras skolgång, hälsa, familj och vänner. Det finns så mycket mer jag skulle kunna prata om, men jag känner lite att det här är en bok man mår bäst av att upptäcka själv.
Vi är en är en oerhört vacker och fängslande bok. Prosan är superb, och det var länge sedan jag grät så här mycket till en bok. Den berörde mig på djupet, helt enkelt, och jag rekommenderar den mer än gärna.
Imorgon är det Hannahs tur att blogga om Vi är en, så kom ihåg att titta in hos henne också.
8,5 / 10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar