Wendigons förbannelse - Rick Yancey

Titel: Wendigons förbannelse
Författare: Rick Yancey
Serie: Monstrumologen #2
Sidor: 345
Recex: Ja

Spoilervarning! Boken ingår i en serie, spoilers från tidigare böcker förekommer. 

Sent på kvällen dyker en kvinna upp hemma hos Monstrumologen. Hon bönar och ber doktorn om hjälp, eftersom hennes make - doktorns vän John Chanler - är spårlöst försvunnen i den kanadensiska vildmarken. Han begav sig dit för att hitta Wendigon, en fruktad, livsfarlig och högst mytomspunnen varelse.

Doktor Warthrop anser att Wendigons förbannelse är ren vidskeplighet, men han och Will Henry beger sig ändå ut i markerna för att leta efter doktorns försvunne vän. Där ställs de utan tvekan, trots Monstrumologens bestämda uppfattning om Wendigon, inför frågan om vad det i så fall är som härjar i dessa skogar? Och vad har John Chanler egentligen råkat ut för? 

Först och främst vill jag ge ett stort tack till Modernista för recensionsexemplaret; tack så mycket!

Jag läste första boken i den här serien, Monstrumologen, för lite mer än ett år sedan, och efter det så har jag längtat efter att få läsa mer. Och jag måste säga att Wendigons förbannelse var minst lika bra som sin föregångare.

Rick Yancey skriver på ett sätt som fullkomligt trollbinder mig, även om det här är en ganska långsam berättelse. Varje ord känns perfekt för sammanhanget, och översättaren har utan tvekan gjort ett utomordentligt jobb här. Handlingen är vansinnigt fascinerande, och den här långsamma skräcken som byggs upp mer och mer är superb. Det finns beskrivningar som både skrämmer livet ur mig och äcklar mig, och jag gillar att man inte besparas från detaljerna. Även här ställs flera filosofiska frågor som får mig att fundera, och jag gillar särskilt att man får avgöra själv hurvida monstret var mänskligt eller inte. Stort plus också för betydligt kortare kapitel, vilka jag kommer ihåg kändes på tok för långa i första boken.

Av karaktärerna så tycker jag mycket om Will Henry. Han är charmig utan att veta om det. Jag gillar även humorn, som ibland kan tyckas obefintlig, men som alltid dyker upp precis när man behöver ett litet avbrott. Doktorn är dock min favorit, trots sitt bryska och ofta elaka sätt så finner jag honom väldigt fängslande. Och relationen mellan honom och Will Henry är lika komplicerad som intressant att läsa om.

Wendigons förbannelse är en rikligt beskriven och ytterst obehaglig berättelse. Tempot är inte alltid det snabbaste, men språket väger mer än upp för det. Monster, excentriska doktorer och avskalade ansikten. Vad mer kan man önska? Rekommenderas varmt.

8 / 10