Författare: Julie Kagawa
Serie: The Iron Fey: Call of the Forgotten #1
Sidor: 379
Spoilervarning! Spoilers förekommer för dem som inte läst hela The Iron Fey-serien!
Don’t look at Them. Never let Them know you can see Them.
That is Ethan Chase’s unbreakable rule. Until the fey he avoids at all costs—including his reputation—begin to disappear, and Ethan is attacked. Now he must change the rules to protect his family. To save a girl he never thought he’d dare to fall for.
Ethan thought he had protected himself from his older sister’s world—the land of Faery. His previous time in the Iron Realm left him with nothing but fear and disgust for the world Meghan Chase has made her home, a land of myth and talking cats, of magic and seductive enemies. But when destiny comes for Ethan, there is no escape from a danger long, long forgotten.
The Iron Fey är en utav mina favoritserier och jag har länge sett fram emot denna fortsättning som handlar om Meghans lillebror Ethan. The Lost Prince är inte riktigt lika bra som The Iron Fey, men jag tyckte mycket om den ändå.
Jag tänker börja med att säga att jag är väldigt glad över att ha läst novellen Iron's Prophecy, som utspelar sig efter händelserna i The Iron Knight, därför att mycket som sker i The Lost Prince har sina förklaringar i Iron's Prophecy. Det är dock inget måste att ha läst den, men om ni har möjlighet att göra det, så rekommenderar jag det.
När jag tänker på Ethan Chase så tänker jag på den otroligt gulliga ungen i The Iron King, men dagens Ethan Chase? Inte så gullig längre..
Ethan är väldigt bitter och trulig. Faeries har förstört hans liv och han hatar dem alla. Han stöter bort alla som försöker komman honom nära och till sist blir jag lite less på hans berättarröst. Även om jag kan förstå Ethan, så är det ändå så mycket negativitet hela tiden och det blir fort tröttsamt.
Utöver Ethan så har Kenzie och Keirran stora roller. Kenzie är kärleksintresset och i början av boken avskydde jag henne, men hon blir bättre och bättre. Kenzie är väldigt livlig och positiv, och det kompenserar bra för Ethans tjurighet.
Jag tänker faktiskt inte säga så mycket om Keirran, det får ni ta reda på själv. ;)
.
Boken blev lite långdragen ibland och det var för lite action för min del. Dock är det alltid trevligt att få hälsa på i the Nevernever, och the Forgotten var himla intressanta.
De bästa delarna i boken är dock när Meghan, Ash och Puck är med, och jag önskar att dem haft större roller.
Nu är det visst jag som varit lite negativ, men trots det så tyckte jag väldigt mycket om The Lost Prince och jag är övertygad om att nästa bok kommer vara ännu bättre!
Favoritcitat:
“Huh, another queen,” Puck mused, an evil grin crossing his face. “Maybe we should drop in and introduce ourselves, ice-boy. Do the whole, hey, we were just in the neighborhood, and we were just wondering if you had any plans to take over the Nevernever. Have a fruit basket.”
8 / 10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar