Velveteen - Daniel Marks

Titel: Velveteen
Författare: Daniel Marks
Serie: ?
Sidor: 450

Velveteen Monroe is dead. At 16, she was kidnapped and murdered by a madman named Bonesaw. 
But that's not the problem. The problem is she landed in purgatory. And while it's not a fiery inferno, it's certainly no heaven. It's gray, ashen, and crumbling more and more by the day, and everyone has a job to do. Which doesn't leave Velveteen much time to do anything about what's really on her mind. 
Bonesaw.
Velveteen aches to deliver the bloody punishment her killer deserves. And she's figured out just how to do it. She'll haunt him for the rest of his days. It'll be brutal . . . and awesome.
But crossing the divide between the living and the dead has devastating consequences. Velveteen's obsessive haunting cracks the foundations of purgatory and jeopardizes her very soul. A risk she's willing to take-except fate has just given her reason to stick around: an unreasonably hot and completely off-limits coworker.
Velveteen can't help herself when it comes to breaking rules . . . or getting revenge. And she just might be angry enough to take everyone down with her. 

Jag har längtat efter att få läsa Velveteen sedan jag först hörde talas om den, och mina förväntningar var väldigt höga. Velveteen var dock ljusår från att leva upp till dessa förväntningar och det var ett under att jag orkade ta mig igenom hela boken.

Först måste jag säga att handlingen är väldigt missvisande. Det var knappt någon 'haunting' att tala om, utan det mesta handlade om ett gäng med arga själar som ville fly från skärselden.

Stora delar av boken består bara av beskrivningar, som denna:
"Outside, the glass-shaded streetlights shattered and showered the cobblestone with shards as tiny as sleets, leaving the gaslights transformed into flaming torches whipping in the miasma of molten tar descending on them like an eternal night."
Visst låter det vackert ibland, men när stycke efter stycke spyr ur sig metaforer blir det snabbt tröttsamt, ibland är svart bara svart. Över första halvan av boken var så tråkig och full av beskrivningar att jag var nära på att sluta läsa.

Jag gillade Velvet lite till och från, ibland var hon jobbig, men ibland kunde hon vara rätt intressant och lite smårolig:
"What was your brother's name?' Madame Despot asked.
'Spencer. Spencer Pratt.' She took the name from a television show she hadn't thought of in years. If she recalled, Spencer was a bit of a douche."
I övrigt var karaktärerna många och tråkiga, det fanns flera stycken som inte tillförde handlingen något annat än förvirring. Vem var dem och varför nämndes de? Jag vet fortfarande inte..

En annan oklar sak är om Velveteen är en serie eller inte? Från början såg jag att det skulle vara det, men nu vet jag inte längre..någon av er som vet?
Om det är en ensamstående bok så tycker jag att slutet var lite oklart, om det är en serie så tänker jag definitivt inte läsa fortsättningen.

Andra halvan av boken blev lite bättre, handlingen tog fart, beskrivningarna minskade och det gick fortare att läsa, och just därför så får Velveteen ett mycket tveksamt okej i betyg.

                                                            3 / 10