Nevernight - Jay Kristoff

Titel: Nevernight
Författare: Jay Kristoff
Serie: The Nevernight Chronicle #1
Sidor: 429

Destined to destroy empires, Mia Covere is only ten years old when she is given her first lesson in death.

Six years later, the child raised in shadows takes her first steps towards keeping the promise she made on the day that she lost everything.

But the chance to strike against such powerful enemies will be fleeting, so if she is to have her revenge, Mia must become a weapon without equal. She must prove herself against the deadliest of friends and enemies, and survive the tutelage of murderers, liars and demons at the heart of a murder cult.

The Red Church is no Hogwarts, but Mia is no ordinary student.

The shadows love her. And they drink her fear.

Att mina förväntningar på Nevernight var höga är något av en underdrift. Jag har älskat alla Kristoffs tidigare böcker, så det var med spänd förväntan jag påbörjade denna. Och om den uppfyllde mina förväntningar då? Läs vidare så får du se.

Jay Kristoff har en vana att bygga upp oerhört komplexa och välutvecklade världar. Nevernight är inget undantag. Alltså jag imponeras så av författarens fantasi. Men precis som med Stormdancer (Kristoffs debutbok) så hade jag lite problem att komma in i den i början. Det blev så mycket på en gång, och läsflytet stördes aningen av alla fotnoter som fanns med. Och fotnoter var det många av. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tyckte om dessa, för å ena sidan var de oerhört roande och informativa, men å andra sidan kom jag av mig väldigt i början. Men ju mer jag läste, desto mer fastnade jag, och trots en väldigt intensiv huvudvärk så kunde jag inte sluta läsa förrän boken var över. Handlingen var dessutom så jäkla bra. En skola för lönnmördare. Blod. Skuggor. Hämnd. Svek. Plot twist på plot twist. Sexscener. Nevernight innehöll verkligen allt jag kunde önska mig, och den hamnar givetvis på min favorithylla.

Och karaktärerna var minst lika bra. Jag älskade Mia. Verkligen älskade. Hon var modig, stark och så himla smart. Och fullkomligen hänsynslös när det krävdes. Bi-karaktärerna blekande lite i Mias skugga, och jag var inte så förtjust i Tric faktiskt. Ashlinn däremot tyckte jag mycket om, och jag är lite ledsen att inte relationen mellan henne och Mia utvecklades åt det romantiska hållet. Potentialen fanns ju där, ingen tvekan om saken. Och även om chansen är  liten så håller jag tummarna inför nästa bok.

Nevernight var en alldeles makalöst bra bok. Jag skulle nästan kunna kalla den för ett mästerverk, om det inte vore för den tid det tog att komma in i den. Tyvärr så drar det dock ner på betyget. Om än minimalt. Jag tvekar i skrivande stund om jag ska ge den 9/10 eller 9,5/10. Så återkommer med det när jag fått funderat lite till. Men så fantastisk och så läsvärd. Så gå, läs, nu!